Det här gäller i kanske ännu högre grad för kyrkans del. Tron har alltid kunnat tolkas och uttryckas på många olika sätt och vår kyrkas sammanhållning kan aldrig bygga på att vi är helt överens. Det måste finnas ett stort element av tolerans mellan oss för att allt ska fungera.
Letar man efter synonymer till tolerans får man exempel som tålamod, fördragsamhet och överseende. Att tolerera något är alltså inte samma sak som att acceptera, vilket har synonymer som gilla, godkänna och bejaka. Om jag accepterar ett fenomen gillar och bejakar jag det, om jag tolererar innebär det att jag har överseende med och fördrar det.
Underförstått verkar det också innebära att jag alltså kan tolerera något jag i egentligen ogillar. Det sistnämnda tycker jag ibland saknas i den tolerans som förs fram i dagens samhälle och kyrka, alltså toleransen i förhållande till det som går mot min egen åsikt.
Det finns två enkla uttryck för tolerans; dels det där jag kräver att andra visar tolerans mot mig och min gruppering, dels det där jag visar tolerans mot fenomen som jag personligen ändå inte har något desto mera emot. Ingen av de här två förpliktigar eller belastar mig desto mera. I det första fallet är det någon annan som förväntas stå för tålamodet, i det andra visar jag tålamod med något det är ganska enkelt för mig att fördra. Ingendera av de här två uttrycken kostar mig något att leva upp till.
Den tredje formen av tolerans är svårare, eftersom det innebär att jag har tålamod och fördragsamhet med något jag i grunden inte omfattar. Kanske jag till och med i värsta fall visar tolerans mot något jag tycker är fel. Jag behöver inte acceptera (gilla, bejaka) det, men jag behöver tolerera (fördra, ha tålamod med) det. Den här formen av tolerans skär sig med både tidsandan och mitt ego, men jag tror att det är just den här formen av tolerans vi behöver mer av. Både som kyrka och samhälle.
Exakt hur stor min tolerans är visas av hur långt jag visar fördragsamhet också med det som går emot min egen åsikt. En tolerans som endast omfattar åsikter som harmonierar med mina egna är egentligen inte värd namnet.
För kyrkans del borde det här inte vara så svårt. Vår grundare pratade en del om att vända andra kinden till och älska sina fiender. I det perspektivet förefaller ju att visa tålamod och fördragsamhet rätt enkelt.
