Fast det blev det inte. Kanske för att saken uttrycktes lite inlindat: Färre skolassistenter i Helsingfors, så stod det i tidningen. På kommunförbundets sidor läser jag att statsbudgeten från och med nyår förutsätter att skolassistenter räknas in i kvoten för lärare per elev.
Jag kan inte förstå annat än att det här beslutet i praktiken leder till att många elever och lärare känner att klassens elevantal plötsligt fördubblats. För hur ska en lärare, som i nuläget med andan i halsen hinner instruera sina elever tack vare de assistenter som har tid för dem som inte kan hänga med i gruppundervisningen, göra efter årsskiftet? Låta en del av gruppen jobba mest för sig själv eller stampa på stället och småningom klättra längs väggarna? Eller se hur de som behöver enskilda instruktioner småningom droppar ut, passiveras, lär sig att de ändå inte klarar sig?
När jag vände blad i samma tidning läste jag en rapport om hur man försöker ge skolan i Sverige ett lyft. Och vad säger den intervjuade läraren att är allra viktigast? Jo: ”Ge resurser till elevhälsa, till flera lärare i klassrummen och till så små elevgrupper som möjligt.” Tror vi faktiskt här i Finland att vår skola också i framtiden kommer att hålla hög nivå om vi accepterar mindre personal i klassrummen? Resurser till elevhälsan kommer det helt säkert att krävas mera av också hos oss, allt mera ju mindre stöd barnen får i klassrummen.
Det som skedde den här morgonstunden med dagstidningen var att jag plötsligt överfölls av en lika häftig som sällsynt tacksamhet mot min hemkommun. Det låter lite löjligt, men så var det. Det är fullt möjligt att Esbo smider liknande planer som Helsingfors – må de här orden i så fall bli till glödande kol på beslutsfattarnas huvuden. Men just nu i dag vill jag säga att jag är så tacksam för de skolassistenter som har kantat mitt barns skolgång. Utan dem skulle livet i dag se mycket annorlunda ut för min dotter och hela vår familj. Jag kan inte lova att jag hädanefter ska betala min kommunalskatt under jubelsång, men nog ska jag försöka klämma fram ett leende. Åtminstone om det visar sig att nedskärningarna nästa år inte drabbar dessa mina minsta.
Ryt till, kära ni! Ryt till som människor och kyrka: Så här ska vi inte prioritera i vårt samhälle! Det som nu håller på att genomdrivas i många kommuner är fullt jämförbart med att låta arméns fallskärmsjägare spara in på fallskärmarna. Det går ju faktiskt riktigt bra att hoppa ut ur ett flygplan utan fallskärm. Eventuella följdåtgärder kan vi ta ställning till senare, när vi börjar närma oss marken.
