Andligt och världsligt tal

Ett intressant experiment är att lägga en annan nyårshälsning som raster över presidentens nyårstal – nämligen påvens traditionella världsfredshälsning anno 1 januari 2014.

Påven Franciskus hänvisade till detta officiella dokument också i sin nyårsbön inför skarorna på S:t Petersplatsen. I bönen gjorde han ett spontant tillägg med anledning av en fråga som en olycklig man sänt till honom där han undrade vad som egentligen händer med människors hjärtan. Varför tycks de ha hårdnat så i vår tid? Det är ett av temana i den påvliga fredshälsningen, som är förvånansvärt tydlig och konkret gällande världspolitiska och -ekonomiska utmaningar.

Att det katolska överhuvudet ser en andlig rot till överkonsumtion och snedvridning i fördelningen av världens resurser är knappast någon överraskning.

Girigheten är en av de klassiska sju huvudsynderna. Påven Franciskus framhåller hur människan har fjärmats från sin natur som skapad av Gud, jämlik med bröder och systrar som på samma sätt är rättmätiga och värdefulla Guds barn. Det glömda ursprunget gör att den inneboende girigheten inte har någon motkraft. Distansen till syskonskapet öppnar portarna till det skamligaste slaget av exploatering: människohandel och prostitution. I girigheten ser Franciskus en stor orsak till den finansiella krisen i världsekonomin. Den utmanar oss att tänka om när det gäller ekonomisk utveckling och till att lägga om vår livsstil.

Men att den sekulära presidenten i ett nordiskt land samtidigt presenterar något som låter som ett dämpat eko av samma tankegångar är onekligen intressant. Här finns samma åga för att världens resurser krymper, över fördelningen av välfärden och en obesvarad (retorisk?) undran över hur världen och Finland ska ”agera på ett hållbart sätt”. President Niinistö är långt ifrån att, i likhet med påven, förklara att nyckeln ligger på det andliga planet, men talet andas en tilltro till solidaritet, medmänsklighet och tillit till varandra. I det här sammanhanget väljer presidenten att uttryckligen nämna HelsingforsMission och kopplar synligt vardagsuppdraget att kolla hur grannen mår till ett kristet caritas.

Påven utsträcker grannskapet till att handla inte bara om något mellan individer, utan också mellan länder och folk. Det är här de två talen når vägskälet som separerar dem. Regionala monetära unioner och solidariska klubbar kan kanske bygga en världsfred på basis av maktbalans.

Men syskonskapet som gör varje människa till granne går längre och djupare än så.