Utanför

Hela den natten tänker jag på alla flyktingar och hemlösa som inte har en egen säng, ett eget hem att längta till. På föräldrar som med varierad framgång försöker bädda torrt och varmt om sina barn. På sjuka och värkbrutna som ligger obekvämt och fuktigt. På ensamma människor som inte vet om deras anhöriga lever, på dem som varken har telefon eller vänner att ringa och be om hjälp. På människor som inte vågar sova av rädsla för bomber eller ogärningsmän.

Jag tänker på de enorma mängderna flyktingar i världen. Jag tänker på ett Europa i ekonomisk gungning, på den olösliga ekvationen; hur allt färre arbetsföra medborgare ska klara av att försörja en allt mer åldrande befolkning. Jag tänker på att Helsingfors egentligen om bara några år borde ha tre miljoner invånare för att klara sig. Åland skulle behöva över 50 000 invånare i stället för 28 000. Jag tänker på det löjligt låga antal kvotflyktingar vi eventuellt tar emot. Jag tänker på främlingsfientlighet och protektionism, på den arga mannen som skrek åt mig att vi inte kan ta emot flyktingar när vi inte har råd att ploga stadens gator. Jag tänker på att vi har ett pedagogiskt problem och att människor brukar förstå om man talar ekonomi och konkreta siffror.

Jag tänker på Jesus Kristus som föddes i ett stall, utanför de trygga gemenskaperna, och som växte upp som flyktingbarn. Jag tänker på vårt uppdrag som kristna att sprida evangeliet till världen, jag tänker på Jesu ord på domens dag: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig.”

Jag sov inte så mycket, men jag var varm, torr och trygg. Ibland är det bra att hållas vaken. Låt oss släppa ut julen från alla våra inlåsta gemenskaper, våra räddhågset vaktade murar, låt julen stråla, strömma, sippra ut på gator, härbärgen, fängelser och flyktingläger. Oss är en Frälsare född – låt oss visa det i handling.