Vårt land – och busarnas

Dagen efter, när redovisningen kom, var reaktionen både skärrad och bestört. Att det hade varit så många inblandade, så våldsamt och så hätskt var en obehaglig överraskning.

Den primära reaktionen är ett avståndstagande, helt riktigt. Så här bygger man inte ett land, en fungerande gemenskap.

Men händelseförloppet ger mycket att tänka på. På polisens presskonferens fick upprorsmakarna etiketten banditer. Ett intressant drag. Var det inte främst av allt en social markör som kablades ut: att bråkmakarna var busar. ”Bara” busar? Busar – till skillnad från de hederliga medborgarna? Busar – och därför ett undantag som man inte behöver bry sig om.

Vad ska man göra. Bura in vandalerna?

Det är ingen lösning. I ärlig självanalys måste väl det som hände i Tammerfors ses som ett utslag för något som inte är bra i den gemensamma kroppen. Helsingin Sanomats redaktör Janne Toivonen rapporterar på plats om hur tammerforsare på kvällspromenad – bortsett från våldsmetoderna – kunde förstå aktivisterna bakom de gungande staketen. ”Inkomstklyftorna växer och välfärdsstaten vittrar bort, sade förbipasserarna, med småbarn i famnen”, skriver Toivonen.

Det har protesterats på självständighetsdagen förut, särskilt på 1990 och 2000-talet. Men det var innan de sociala medierna kom. Nu är det så mycket lättare att militarisera missnöjet. Demokratiforskaren Veikko Eranti från Helsingfors universitet varnar för att Tammerforsbråket kan initiera en ny protestvåg. Enligt honom har protesterna, trots att aktivisterna var en spretig skara, starka inslag av klasskamp. Folk har hört nog om sparpaket och strukturomvandlingar. Effekterna av dem börjar dessutom synas och kännas i mångas vardag.

Det här går inte att bura in – och bort. Ju mer illamående som segregeras i kroppen, desto starkare växer det sig i sin segregering. Desto sämre mår de som mår dåligt, desto längre kommer dessa från ”de övriga”.

Hur gärna man än ville se banditetiketten som en enkel lösning är det en farlig väg. I ett samhälle där så många som möjligt mår så bra som möjligt finns möjligheten att odla demokrati, icke-våld och jämlika förhållanden.

Därför är partykrascharna i Tammerfors inte ett utanförfenomen. De är inte utanför. De är innanför, och de ger utslag för ett Suomi som ställvis mår ganska dåligt. Som ”innanför” ska de behandlas. Som ”innanför” måste det onda botas.

En splittring i ett vi och de-samhälle har vi inte råd med.

Det här är den viktigaste och smärtsammaste tankeställaren från Tammerfors.