Reaktioner med fel adressat

Här börjar tolkningarna av vad som egentligen hände spreta friskt. I vissa fall har kurvorna dragits så raka i resonemanget att det inte längre spelade så stor roll vad hon faktiskt hade sagt. Paradoxalt nog verkar själva ordalydelsen i det ursprungliga talet ha haft minst betydelse av allt, eftersom så många kommentarer skrivits utan att man verkar ha läst det överhuvudtaget.

Den sorgliga historien har många skikt. Ett av dem handlar om partiledaren som sänder politiska testballonger till sina egna, i tron att ingen annan hör. Däri glömde hon att hon också råkar vara hela folkets inrikesminister, alltid och var hon än rör sig. Det är ansvarslöst.
Ett annat skikt handlar om reaktionen, där det enda maktmedlet man hade att ta till var det som samma talare har lärt folket att använda förut: utskrivningsknappen. Däri glömde man att adressaten inte var den rätta.
Ytterligare ett skikt handlar om den skog av mikrofoner som stuckits under näsan på semestrande biskopar och kyrkliga höjdare, vilka i vissa fall skyndat sig att säga att just den här medlemmen ju inte är kyrkans representant. Det är visserligen sant ur ett organisationsschematiskt perspektiv, men lär inte just folkkyrkan att alla dess medlemmar är Kyrkan? Eller är det alla utom Päivi Räsänen – och nästa talare vars grodor leder till kyrklig massflykt? Visst är det bra att vara tydlig. Men om kyrkliga nyheter med negativa förtecken uppfattas som en förutsägbar och dåligt regisserad dockteater reser sig åskådarna och går. Besvikelsen gäller inte bara minister Räsänen. Man har helt enkelt fått nog av alltsammans. Det här är en tragedi också för kyrkan och läge för hälsosam självkritik.

Undersökningar visar att kyrkliga nyheter som får stort medialt genomslag leder till att folk skriver ut sig. Det gäller vare sig nyheten är positiv eller negativ, och naturligt nog är en negativ nyhet ett starkare incitament än en positiv. Tolkningen har varit att publiciteten gör att folk får ögonen på en kyrka som de känner att de inte längre har någon relation till.
Men i hettan är det lätt hänt att bara en sanning ryms i taget. I skymundan finns fortfarande kyrkan som sitter på de ensammas och sjukas sängkant, lyssnar på de trasigas livsberättelser, glatt uppmuntrar de unga att tänka gott om sig själva och om det liv de har framför sig. Överallt finns fortfarande den kyrka som inte bara gör - för kyrkan är primärt ingen serviceinstans – utan den kyrka som är: en gemenskap (hur klyschigt det än låter) av tro, hopp och kärlek. Den kärnan borde poleras lika flitigt som den publika imagen.