Psykokyrkan har sina fördelar

Ärkebiskop Kari Mäkinen har talat för att det lutherska arvet förpliktar oss att förnya trons språk. Han är rädd för att en kyrklig försvarsattityd mot inbillad eller verklig sekularisering stänger våra ögon och öron. I stället borde vi mera känsligt lyssna till en annorlunda röst och modigt våga samtala. Gud rör sig också utanför den bekanta teologiska begreppsvärldens bekvämlighetsområde, menar Mäkinen.

Kyrkan har alltid fört en dialog med det omgivande samhället. Det har alltid varit en relation där kyrkan både gett av sig själv men också tagit emot influenser från icke-kristet håll. Det här ömsesidiga beroendet och dialogen ser vi redan hos Paulus som både språkligt, teologiskt och filosofiskt gör stora ansträngningar för att göra det kristna budskapet möjligt att förstå för sin samtid. Grunden är lagd och den är Jesus Kristus, skriver Paulus, men tillägger att man kan undervisa på olika sätt om den grund som redan är lagd. Paulus själv föregår med gott exempel på hur budskapet ska framföras: han kommer inte enbart med sanningar, dekret och föreskrifter utan han argumenterar för sin sak med både tro, hjärta och olika typer av förståndsargument, bilder och metaforer.

Professorn i dogmatik Miikka Ruokanen har talat för att kyrkan kunde medverka till ett mera intellektuellt debattklimat i frågor om tro och i det pågående samtalet mellan tro och vetenskap. I den lutherska traditionen har trons intellektuella aspekter och utmaningar inte tagits på tillräckligt stort allvar, tycker Ruokanen.

Att folkkyrkan blivit allt mer av en psykokyrka ska därför inte ses enbart som ett negativt fenomen. Även om folk ännu i dag kommer till tro på traditionella väckelsemöten, så finns det också många som kommit till tro när de lyssnat till debatter mellan kristna och ateister. Eller efter att de deltagit i församlingens diskussionskvällar med gäster som företrätt de mest skilda teologiska ståndpunkter.

Kyrkan ska inte vara rädd för att vara en diskuterande kyrka, en öppen gemenskap med plats för kristna med olika övertygelser. För många är det just detta som är det fina med folkkyrkan, nämligen upplevelsen av att det är en gemenskap där man inte i detalj tvingas redogöra för hur man tror och där det finns rum för att byta åsikt, att växa och mogna i sin tro på ett okonstlat sätt och i sin egen takt.