Selma Lagerlöf hjälpte mig att förstå och göra upp med min väckelsekristna bakgrund

När det handlar om att ”göra upp” med min väckelsekristna bakgrund har inget haft större betydelse än Selma Lagerlöfs roman Jerusalem. Jag läste den i 20-årsåldern. Jag hade lärt mig att före väckelsen fanns det i stort sett bara mörker och hedendom. Enbart på Bibelns grund återskapade väckelsen den ursprungliga kristendomen.

I Lagerlöfs bok beskrivs något annat. Hur väckelsen inte bara väcker utan också släcker – hur de nya andliga rörelserna splittrar ett samhälle och underkänner den fromhet som tidigare varit den självklara. Den splittringen har aldrig försvunnit utan lever kvar i ”bibelbältenas” skarpa indelning mellan troende och icke-troende, medan gränsen på andra håll är betydligt mera flytande.

Men hennes analys är ännu mera finmaskig. Hon dömer ingen. Det är inte så att väckelsefolket är ”onda” och de andra bönderna i Nås socken är goda. Hon undanhåller sig till och med från att kritisera den kommunitet i Jerusalem där dalabönderna hamnar, något som vi idag känner igen som en sekt.

I stället placerar hon in väckelsen i ett större sammanhang, där hon föregriper senare tiders väckelseforskning. Väckelsen var ett av uttrycken för modernitetens intåg i Sverige. Den kommer tillsammans med nya teknologier, ny kommunikation och ekonomiska förändringar. Och den förändrar hela livet i grunden, inklusive religionen.

Romanen består av två delar. Den första utspelar sig i Dalarna, den andra i Jerusalem. Och det geniala i romanen består i att Jerusalemfararna föreställer sig att de lämnar en gudsförgäten plats och reser till den heliga staden. Men det visar sig att det motsatta är sant.

”Det geniala i romanen består i att Jerusalemfararna föreställer sig att de lämnar en gudsförgäten plats och reser till den heliga staden. Men det visar sig att det motsatta är sant. Jerusalem är en plats av förfall, fattigdom och meningslösa religiösa strider.”

Jerusalem är en plats av förfall, fattigdom och meningslösa religiösa strider. Samtidigt står Jerusalem för den moderna världen, där allt är avförtrollat. De heliga platserna är bara fornminnen.

I kontrast med detta framstår Dalarna som en helig, förtrollad plats, där tron organiskt präglar alla sidor av livet. Kyrkan håller ihop allt, men det andliga livet odlas framför allt i stugorna och i arbetet på fälten.

Det betyder inte att Jerusalemfararna förlorar sin tro. Men med skarp blick visar Lagerlöf hur deras tro moderniseras, som svar på den ”sekulära” omgivningen. De börjar bedriva diakonal verksamhet, som en egen grej, inte en naturlig del av livet. Deras tro blir något som ska visas upp, påverka andra, i stället för att nära själen.

Jerusalem skrevs för 130 år sedan. Idag, med klimatkris, polarisering och farliga nya teknologier, känns det som att vi behöver mer av den ”gamla” tron, med dessa djupa rötter och organiska närvaro i livet.