Min kropp – under återstoden av mina dagar ska jag visa den aktning

”Jag hade ingen lust att börja komma hit”, säger hon, ”men mitt jobb är fysiskt tungt, så jag måste för att orka.” Svettiga sitter vi i gymmets omklädningsrum. Vi känner inte varandra, men om man går på gym ungefär samma morgnar varje vecka börjar man känna igen vissa ansikten, och så byter man kanske några ord, så där i förbifarten. Jag hade inte heller någon lust, berättar jag för henne, men jag gör det ändå, för åldern vill göra mig svag.

Klientelet är brett, pensionärer, tonåringar och mittemellan, svaga och starka, kraftiga och spensliga, blyga och kontaktsökande. Alla stretar vi på, nickar och ler mot varandra ibland, fortsätter med vårt. Det är en slags löst sammanfogad gemenskap jag kommit att uppskatta mer och mer.

För att min träning ska bli av behövs nästan alltid ett visst mått av tyst övertalning, men när jag är klar med mitt pass är känslan oslagbar. Den där oslagbara känslan är en kliché som det är svårt att tränga bakom. Hur ska man förklara det, förnimmelsen av styrka, oräddhet, ett obändigt livsbejakande. Just då har jag känt mig närmare en slags gudalik livsglädje än på någon annan plats där jag förväntats känna den. Endorfiner, kan man hävda. Ja, utan tvekan, men också något djupare, som har med tacksamhet att göra.

Endorfiner, kan man hävda. Ja, utan tvekan, men också något djupare, som har med tacksamhet att göra.

Jag skulle gärna uppdatera kroppens status så där religiöst sett. Både som ung och senare i livet har mina känselspröt i kristna sammanhang ibland uppfattat att kroppen setts som något som kan leda oss in i farliga frestelser, förknippade med sex, omättlighet och yta. Kroppen är själens boning, men det är tveksamt om den har något egenvärde. Den får agera statist, ska ju bli kvar här och förmultna, medan själen drar vidare till gröna ängar. Är det så skulle det inte förvåna mig om jag började sakna min en aning, faktiskt.

Min kropp har varit tålmodig med mig. Den har tappat kilon när jag tvingat den, och burit dem igen när de återvänt. Den har sprungit långt om jag fått det för mig, den har suttit stilla på skrivbordsstolar dag ut och dag in. Den har burit och fött barn, den har försummats och kommit igen, blivit starkare. Den har sparkat bollar, tröstat med ömsinta händer och simmat på djupt vatten. Den har lyft gamla som ramlat och den har tagit mig upp på ett berg med vidunderlig utsikt.

Min kropp har fört mig mycket närmare Gud.

Under återstoden av mina dagar ska jag visa den aktning.