Vi bär alltid vårt oglansiga jag med oss – vår rädsla, våra inre konflikter, vår evigt ömmande akilleshäl

Det är något med hösten som får mig att tänka på ökenfädernas uppmaning till munkar som hade svårt att stå ut med sina misslyckanden under livet i askes: ”Gå in i din cell.”

Det vill säga: Gå tillbaka in i din cell.

Så här står det i den helige Benediktus klosterregel: Drabbas du av en prövning på den plats där du bor så lämna inte den platsen när prövningen kommer. Vart du än beger dig kommer du att märka att det du flyr ifrån har försprång.

Rowan Williams konstaterar i boken Tystnad och honungskakor. Öknens vishet att faktum är att vi inte vill börja där vi befinner oss. Vi känner oss som mannen som fick frågan om vägen till en viss plats. ”Jag skulle nog inte starta härifrån”, svarade han.

Nej, inte jag heller! Här är det för svårt. Det känns för tungt just här. Och det tröstar mig inte så mycket att man kan äta upp till och med något så stort som en elefant, en bit i taget.

”Det känns för tungt just här. Och det tröstar mig inte så mycket att man kan äta upp till och med något så stort som en elefant, en bit i taget.”

Om vi börjar där vi befinner oss, i det nu som är vårt, just nu, finns det så mycket hårt arbete att pressa sig igenom.

Det är förstås ett förskräckande arbete. En munk som kämpade med en frestelse fick som råd: ”Gå. Sitt i din cell och ge din kropp som trohetslöfte till väggarna.”

Våra kroppar kämpar emot sina trohetslöften. Det löfte vi själva förväntas ge är kanske att sitta kvar vid ett skrivbord och en dator, eller vid ett köksbord eller vid en sjuksäng, i en grupp för anonyma alkoholister eller på en ätstörningsavdelning där vi ska svälja ännu en måltid vi inte vill ha.

Jag vill inte idealisera det här. Det är svårt.

”Det vi behöver vägledning i är inte så mycket hur vi ska slippa känna leda, utan hur vi ska möta ledan utan fruktan; inte så mycket i att hälsa allt med andlig glädje och entusiasm, utan i att kunna bevara den tysta motivationen att hålla ögonen öppna”, skriver Rowan Williams.

”Jag vill helst fly till något annat kloster med lite glamorösare andligt liv och en annan sorts korgar, där jag tror jag skulle kunna glänsa på ett nytt sätt.”

Vissa dagar känns den här uppgiften helt omöjlig för mig. Jag försöker be. Det är, för att citera en man som skrivit en fin bok om bön, ”som att borra i betong”.

Jag vill inte gå in i min cell. Jag vill inte fortsätta fläta korgar. Jag vill helst fly till något annat kloster med lite glamorösare andligt liv och en annan sorts korgar, där jag tror jag skulle kunna glänsa på ett nytt sätt.

Det är så sorgligt att man alltid bär sitt eget oglansiga jag med sig. Sin rädsla, sina inre konflikter, sin evigt ömmande akilleshäl. Det är svårt att fortsätta vända blicken inåt.

I cellen intill min sitter du och försöker möta din egen leda utan fruktan. Vilken tröst att veta att du är där.