Kyrkans tystnad kring kroppen blev en nisch för yogan

DEN ENDA KROPP som kyrkan verkar resonera högt om tycks vara Kristi kropp, och bildspråket kring den. Varje söndag uppmärksammas den i nattvardens ord och symbolik med ett oblatkex.

Mindre talar vi då om hur vi som människor och kristna har våra fysiska kroppar som våra ständiga reskamrater genom livet. Dag och natt är kroppen med oss, ständigt och överallt. Svettig, spänstig, stark, domnande, darrig, skör. Ibland tung att släpa på när man tycker man redan borde vara framme.

I kroppen bor din energi, din livskänsla och din lust. I den bor din trötthet, sjukdom och värk.

Många frågar hur man kan be och tillbe, inte bara med själ och ande, utan också med sin kropp. Men där lämnar dagens kristna tradi­tion oss ganska fattiga, eller som i den där återvändsgränden på internet där det på skärmen står 404 – sidan finns inte.

GOD LUTHERSK teologi talar om hur vi ska leva våra liv i det jordiska, i det andra, världsliga regementet. Men då handlar uttolkningarna ofta om flit, företagsamhet, familj och sociala plikter. Men inte om vårt fysiska liv i kroppen, i vilken vi tillsvidare ska leva.

När bibelordet talar om kroppen som den heliga Andens tempel, framstår det sällan som en spännande andlig möjlighet. Den formuleringen ses mera som en uppmaning att inte röka, supa eller knarka.

"Femton kilometer i skidspåret, sedan dusch, och därefter rak i ryggen ett gott bibelstudium?"

YOGAN har funnit en nisch i det tomrum där kyrkan svarar på den moderna människans frågor med stumhet. I Finland är det oftast Stillhetens yoga som gäller i kyrkan – en mild och snäll, men också tyst certifierad och kontrollerad finländsk variant, skriven av en präst, legitimerad av en biskop.

Efter ett halvt sekel av debatt om yoga dyker den fortfarande upp som en vattendelare. När en församling spricker i karismatiskt kontra liberalt. När domkapitlet i stiftet vill fortbilda sina anställda i metoder kring stillhet, avslappning och frid i vardagen.

För någon för yogan med sig en insikt om vad som universellt känns riktigt i kroppen och harmoniskt för alla människor. För någon annan så är det någon­ting hedniskt och”okristet”. Det holistiska, tanken om människan som spunnen av kropp, själ och ande, har ofta då på rätt så oförklarliga grunder blivit till en främmande, ful idé.

SÅ VAD ÄR en god kristen uppfattning om kropp? Det är dessvärre ofta ett ganska oskrivet blad. Få citerar bibelsammanhang som säger någonting om det.

För någon verkar det vara så kluvet att man först går ut i Guds natur och skidar 15 kilometer, sedan duschar, och därefter sätter sig för att rak i ryggen ta till sig ett gott bibelstudium.

Forskare som just nu tittar på nya rutiner kring kropp och bön i kyrkan antyder försynt att amerikanskt influerad karismatik och lovsångskultur faktiskt är kroppsliga med uppsträckta händer och groove som på urbana musikklubbar, inför Guds ansikte.

Då frågar man sig kanske varför västerländsk popkultur kan ha sitt inflytande över våra bönemönster – medan kristna mystikers meditationer eller indiska böneställningar är suspekta?