Petrus och Puls: Så gör det nya ont

FÖRSTÅS behöver folkkyrkan ständigt förändras, förnyas och stöpas om. Ekonomin är inte så katastrofal, det är överdrivet. Tack vare lite skatteteknik har kyrkan nog pengar.

Men i den stora bilden tappar kyrkan folk dramatiskt. För varje barn som inte längre av sin familj döps in i kyrkan trillar en bit framtid ibland av för gott.

Det behövs nya verksamhetsmönster i kyrkan, nya sätt att vara lutherskt kristen. Frågan är dessutom inte bara vad som behöver göras, utan också vem som ska göra det. Folkkyrkan behöver fler frivilliga.

I PETRUS församling i Helsingfors utvecklades för flera år sedan gemenskapen och gudstjänstkonceptet Puls. Det drevs framför allt av engagerade unga vuxna, och frivilliga. Det var vardagsgemenskap mellan kristna, aktiv träning i lärjungaskap, mera lovsång och mindre orgel. Religionsforskare skulle sannolikt ta till orden modernt och karismatiskt.

Nu har ett 50-tal av de aktiva i Puls meddelat att de tar sin verksamhet ur Petrus församling och koncentrerar fokus, energi och resurser på en egen förening, Puls Helsingfors.

Chock bland många, inte minst bland helsingforsare och andra som har trivts i Puls. Också de mer etablerade i kyrkan är bestörta: varför gör någon på detta viset?

”TJA, NÅGONTING ska det väl stå i döds­attesten …”, suckade den gamla rättsläkaren inför ett mångtydigt fall på sitt plåtbord.

Någon uttalad orsak skulle också den här utbrytningen ur folkkyrkan ha. Formellt blev det att den nya kyrkoherden, efter att den förra hade dragit till Österbotten, kändes … fel.

»Det är inte en firma att hantera en grupp människors växande i tron.«

Frågan är om det faktiskt är nya kyrko­herde Pia Kummel-Myrskog, själv med rötter i en av stiftets lekmannarörelser, som är problemet. Eller om det handlar om ett långvarigare missnöje och skav med kyrkan som fick sitt utlopp på det här abrupta sättet.

Kyrkpressen har försökt nå flugan som satt i taket när den nya kyrkoherden i Petrus och Pulsfalangen möttes. Men vi har inte lyckats så vi vet inte vad som har sagts. Ord kan ha gått snett. Men oberoende känns beslutet att gå ut och starta eget väldigt förhastat.

Det kan också handla om den entreprenörsdrive som Jakobstadsborna Matti Aspvik och Robin Nyman talar om i det här numret. Ett startup-tänk tillämpat på ett andligt skeende. De två var själva med om att grunda en fri församling på sin ort, men misslyckades.

DET ÄR INTE en firma att hantera en grupp människors olika växande i tron. Det blir än mer utmanande att stilla och stadigt växa andligt om det ska ske mitt i allt det praktiska att hålla styrfarten hos sitt nya projekt, att vara lojal mot sina kompisar i tron, samt: att bevara nåden och tålamodet mot dem i gruppen som tvekar och vacklar mest.

Aspvik och Nyman antyder helt riktigt att traditionella folkkyrkoförsamlingar borde våga ge plats för den här sortens gör-det själv-verkstäder och ”produktuveckling” inom sina trygga och beprövade väggar.

Puls Helsingfors involverar familjer med barn och unga. All väckelse- och frikyrkohistoria lär oss att en uppväxt som väldigt kraftigt präglas av ett vi och dom ger både goda minnen av samhörighet, men också kastar långa skuggor, ibland för livet. Här gäller det att hantera människoliv vist och varsamt.