Ljuständning

Vi parkerar bilen i det kompakta novembermörkret, sneddar över parkeringsplatsen och in genom järnporten i stenmuren som omger gravgården. Och där möter det oss. Havet av ljuslågor. Hundratals och åter hundratals små, flämtande lågor som nästan ser ut att fortsätta i oändlighet. Den här upplevelsen tar nästan andan ur mej varje gång. Inte i första hand för att det är så stämningsfullt med ljus utan för det som de här ljusen tyder på.

För det första finns det för varje ljus på gravgården minst en relation som någon är tacksam för. Någon har gjort sig besväret att skaffa ljus, leta fram tändstickorna och ge sig av till gravgården i småregnet och mörkret för att tända ett ljus vid någons grav. Det betyder att den person som vilar i graven har varit viktig och betydelsefull, att jag känner tacksamhet för att ha mött och fått lära känna honom eller henne. Och när man räknar ihop alla lågor den där lördagkvällen blir det sammantaget väldigt mycket tacksamhet.

För det andra tänds ljusen inte i första hand för våra Stora Kvinnor och Stora Män. De tänds  inte för att hylla dem som gjort upptäckter, uträttat storverk eller figurerat i tidningarnas rubriker. De tänds för helt vanligt folk. Mammor, pappor, mor- och farföräldrar, mostrar, farbröder, arbetskamrater, grannar och vänner. Människor som gått till jobbet, betalt sina räkningar, fostrat barn och på det stora hela kanske levt rätt vanliga, gråa liv MEN som mitt i det alldagliga ändå varit så viktiga och värdefulla för sina nära att någon nu gör sig omaket att tända en låga på deras grav. Inte för deras storverk (även om många av dem säkert utfört såna också), utan bara för att de funnits, brytt sig och varit närvarande. För att de var viktiga.

I en tid där status är allt och cynismen växer blir ljuslågorna nån sorts trotsig manifestation över att det ändå finns mycket godhet och tacksamhet i världen och att de gråa, alldagliga mötena faktiskt kan vara det allra, allra viktigaste du någonsin kommer att uträtta.