Att kränka min tro skapar sår

Sommarens koranbränningar har lett till en hel del diskussioner om yttrandefrihet och religionsfrid, både i Finland och i Sverige. Själva grundfrågan hur lagar bäst ska utformas ligger utanför min kompetens och jag överlåter med varm hand de funderingarna åt politiker och jurister. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att själva diskussionen innehåller en intressant prioritering.

De som vill se en lagändring (eller i Sveriges fall bibehålla den nuvarande lagstiftningen) argumenterar för att yttrandefrihet är viktigare än religionsfrid. Yttrandefriheten är en grundbult i ett demokratiskt samhälle och väger därför tyngre än vad vissa människor anser vara heligt. Ett rätt logiskt resonemang, kan man tycka. Men det avviker väldigt långt från hur vi resonerar på många andra områden.

Att avsiktligt kränka någon eller något är en handling som vi normalt anser vara moraliskt fel och förkastlig. Det är intressant att vi alltså samtidigt som de flesta anser att det är fel att kränka människor på basen av exempelvis deras etnicitet, kön eller sexualitet samtidigt har grupper som anser att det är rätt att kränka deras tro. Det är inte enbart rätt, det är rent av en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle!

Vad beror den här skillnaden på? Hur kommer det sig att till exempel etnicitet är självklart icke-kränkbar medan tro lika självklart bör få kränkas fritt?

"Handlar det om uppfattningen att människor som bekänner sig till en tro helt enkelt är lite korkade?"

Handlar det om uppfattningen att människor som bekänner sig till en tro helt enkelt är lite korkade? De kan väl få tro på sina sagor bäst de vill, men att lagstiftningen skulle ta hänsyn till dem är att begära för mycket.

Eller handlar det om den sekulära människans oförståelse för hur viktig tron är för den troende och hur integrerad den är i den troendes personlighet? Tron är något som går djupt in i ens identitet och rör de mest centrala delarna av värdegrund och världsbild. Det är därför svårt att separera en skymfning av min tro från en skymfning av min person, de två är så intimt sammankopplade. Tron är mer än en kultur, mer än en religionstillhörighet och mer än en hobby. Den är en central del av min person och därför skapar en kränkning av min tro sår och spår ända in i själens innersta vrår.

I den tid vi lever är det tydligen många som inte ser det här. Många som anser att tron helt enkelt inte är viktig, åtminstone inte så viktig att den är värd att skydda. Åtminstone inte andras tro.

Det kan jag tycka att är lite beklagligt.