Natobeslutet är riktigt – men det kommer en morgon, och många morgnar efteråt också

Odramatiskt och kort konstaterar statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö att Finland snarast behöver söka medlemskap i Nato. Det är en historisk dag.

Att gå med i Nato förefaller som det riktiga beslutet, när riksdagen inom kort ska fatta det. Den finländska opinionen har vänt på ett massivt sätt för den saken. Fast de allra sista opinionsmätningarna visar att den branta ökningen nu kan börja nå sin topp. Det finns fortfarande de som hoppas på någon finländsk, unik egen väg som inte bygger på militär makt, utan på någonting annat.

Oron för världsläget har också för många lindrats av att Rysslands krig i Ukraina har gått dåligt. Den oövervinneliga stormakten, som vi trodde, visade sig vara kapabel till fiaskon, både militärt och framför allt moralisk-mänskligt, om man nu kan anföra den aspekten på ett krig.

President Putin som under några veckor demoniserades på webbaffischer med blodiga ögonhålor och Hitlermustasch, har plötsligt också sett både sjuk och ledsen ut. Och med all rätt. Så många människoliv har han låtit förspillas i onödan, både egna unga soldater och andras åldringar, barn och andra obeväpnade.

"Det blir som morgonen efter ett bröllop. Efter en dag av lycka kommer ett långt liv som ska levas. Tillsammans. Dag för dag. Med motgångar. Med överraskningar i relationen."

Efter den dag Finland blivit medlem i Nato kommer också en morgon och år efteråt. Det blir som morgonen efter ett bröllop. Efter en dag av lycka, varma ord och välgångsönskningar kommer ett långt liv som ska levas. Tillsammans. Dag för dag. Med motgångar. Med överraskningar i relationen. Med hjärtskärande beslut man aldrig kunnat förutse.

I ett för Natodebatten ovanligt klokt samtal hos Helsingin Sanomat mellan politikforskaren Johanna Vuorelma och publicisten Saska Saarikoski sades två viktiga saker "den stora Natotorsdagen".

För det första: Med Nato försvinner inte problemen med krig och spänningar kring Finland, de blir bara annorlunda (Vuorelma).

För det andra: Vi vill inte det ryska folket illa, och vi vill så långt det kommer an på oss ha en gräns mellan våra länder som vi kan leva med (Saarikoski).

Det är klart att man blir jätterädd när Tredje världskriget verkar stå om hörnet nära en. Kanske av ett misstag vid en radarskärm. Kanske för att en statsledare plötsligt får en satanisk nyck ingen hinner spärra.

Så vi har sagt saker också. Sådant som vi inte skulle ha sagt, som det heter, på nyktert huvud. Nedsättande, demoniserande och halvt rasistiska saker om ett land och ett folk som ska vara våra grannar så länge våra båda länder består fast vi nu väljer olika hemmahamn. Vi blev bara så rädda.

För kyrkorna kommer nya aspekter på block i Europa vi inte sett förut – religionskrigets förfärliga scenario.

Nu återstår timmar, dagar och månader tills vår Natofråga är avgjord. Under den tiden hoppas och ber vi att de som fattar besluten ska lyckas formulera sig om det här också. Allt för många har ivrat om ett snabbt, förlösande Natobeslut, i ett slags tanke som liknar den när man första gången sätter kontakten i väggen efter att stugan har blivit ansluten till elnätet. Färre har talat om vad som behöver hända sedan, åren efteråt.

Kyrkorna har fått förskräckas över den rysk-ortodoxa kyrkans hållning till krig eller till självklara värderingar i väst. Också där kommer nya aspekter på block i Europa vi inte sett förut. Eller snarast religionskrigets förfärliga scenario. Också här väntar en lång era av ekumeniska nedrustningsförhandlingar.