Jag hoppas på en riktig hundjul – närvarande, vänlig och med en blick fylld av kärlek

Kerttu är en treårig ”coronahund” i den betydelsen att hon kommit till oss under coronatiden. På ett halvt år har hon med sin lurviga person förbättrat det psykiska välmåendet hos samtliga i familjen, åtminstone enligt kökspsykologen själv. Istället för att bråka med skolbarnen om morgnarna får jag gå ut på promenad medan pojkarna sköter morgonsysslorna i egen takt – och oftast bättre än under mammas otåliga blick. Väl hemma igen efter skoldagens utmaningar är det ändå sällan sura miner som gör entré, utan glada rop och vänliga händer som söker hundpäls och glada gläfs. Förr var det mera morrande, nu är det mest ”Kerttuuu, heeeej, hej!!!”

Det är således med viss förväntan även jag ser fram emot den första julen med Kerttu i huset. Kommer julstressen (hysterin) inför helgen att minska bara för att det finns en hund i huset? Jag tänker att det inte är omöjligt. Åtminstone är det ju aningen bibliskt att omge sig med djur på julnatten.

Hundglädjen är på sitt sätt så väldigt enkel. (Nästan simpel – tänker kattmänniskorna.) Men bara för att det är enkelt behöver det inte vara sämre. Jag tror det ”enkla” faktiskt har de bästa förutsättningarna att lappa små och stora själar. Hål av ensamhet, skråmor av utanförskap. Sprickor av svek. Eftersom vi själva är svaga behövs hållbara relationer. Inte mera spel eller osäkra kort, utan en trofast blick och varma tassar man kan lita på.

Julen är också pålitlig. Den kommer varje år oberoende av gällande coronarestriktioner. I krubban ligger ett barn som ser på dig med varm blick, som vill bygga en relation som håller i alla lägen. Runtomkring vakar djuren, lika trogna och fridfulla i julnatten som hemma under julbordet.

Jag hoppas på en riktig hundjul. Matglad, ivrig, kramgo. Vagt intresserad av julpynt, totalt likgiltig inför dammsugaren. Närvarande, vänlig och med en blick fylld av kärlek.