Trons kärna heter ju Jesus

Det tycks ibland vara så svårt att komma åt kärnan när det gäller tro. Lätt blir det organisationsprat eller förståndsteologi, det som ibland kallas theologia intellectualis.

För den som är nyfiken arg, som Jan-Erik Wiik, är det frustrerande, vilket han fränt för fram härintill.  Han kommer inte åt kärnan, den glider undan.

Vad tror du på egentligen? En ärlig fråga, som egentligen bör besvaras i allt det som händer i kyrkan. Och som konkretiseras i det namn läsaren efterlyste. ”Jag tror på Jesus Kristus.”
 
Det finns nämligen särskilda risker för kyrkans andlighetsproffs. Lätt blir det så att den som sörjer för andras trosliv plötsligt svälter i sitt eget. Blygheten slår på. Yrkesrollen blir ett fängelse.

I påskas gick KP:s redaktion in i en påskvandring i text och brottades med de känslor och tankar berättelsen om Jesu lidande, död och uppståndelse väckte. Texterna fick mycket positiv respons. Att våga vara sårbar är riskabelt, men det brukar ge mycket tillbaka. Det finns rum för en egen Våga prata om det-kampanj i trons sammanhang. Och för att glänta på dörren till vårt hjärta: KP:s redaktionsmöten brukar börja med bön och andakt. Ibland fria böner, ibland de trygga färdiga, ibland väl förberett, ibland improviserat. Hur gör ni?

Mest utsatta i det här fallet är faktiskt prästerna. De är andras själasörjare, men vem vädrar de själva sin tro med? Biskop Björn Vikström talade redan i fjol om behovet av att stöda medarbetarnas personliga andliga fördjupning. I höst syns en försiktig början i ett par kurser i den personalutbilding som stiftet bjuder ut till de anställda. Men fortfarande är det långt till en naturlig hållning till frågan ”kan du be för mig?” eller ”får jag be för dig?”.

I det här skedet kommer de vanliga reservationerna, att man inte kan och får trampa in på den personliga integriteten, att det är en sak mellan den enskilde och Gud osv. osv. Att ingen ska tro att de är bättre än nån annan på det här med att tro.

Men alltsammans kan lätt bli en ursäkt för att ta itu med det uppenbara: Det är så svårt att blotta sin egen tro för en annan människa, oberoende om det gäller präster, vänner, barn eller makar. En präst konstaterar att det fattas sådana naturliga forum bland prästerskapet. ”Präster är också färgade av det samhälle vi lever i, och där är tron det mest privata. Det som skulle behövas är att vi vågar bryta mönstret för vad som händer när präster diskuterar sinsemellan.”

”Vem var Jesus?”
”Jesus, vem är du?”
Steget över från det ena till det andra är en hel värld. Ofta sker det omärkligt och gradvis. Men det är det alltsammans faktiskt handlar om.