"Nu måste jag få depressionsmedicin – eller också måste jag börja motionera"

02.09.2020
Sofia Torvalds är redaktör.

I våras satt jag böjd framför datorn i en mycket oergonomisk ställning, kände mig deppig och åt Tivolikex. Klump i magen, känsla av tyngd och ensamhet, den söta glasyren som smälte i munnen.

Det kändes som att sjunka långsamt i djupt vatten. Nu, tänkte jag, måste jag få depressionsmedicin. Eller också måste jag börja motionera. Så jag började motionera.

»Nu, tänkte jag, måste jag få depressionsmedicin. Eller också måste jag börja motionera.«

I skolgymnastiken var jag ganska bra på två grejer: att hänga i en stång (vi hade faktiskt ett sånt test och gympaläraren stod bredvid och tog tid, jag och min tvillingsyster hängde hur länge som helst) och att springa långa distanser. Med dessa bleka segrar i tankarna satte jag igång.

Jag har börjat jogga många gånger tidigare i mitt liv, men slutat varje gång på grund av blodsmaken i munnen och känslan av förestående hjärtinfarkt. Den här gången skulle jag göra det annorlunda.

Så jag slutade springa varje gång jag blev andfådd. Sedan gick jag. Sedan sprang jag. Blev andfådd. Gick igen. Jag var ute i alla väder, envetet, som en människa som vet att det är antingen det här eller också ett otrevligt ingrepp (jag lider av medicinfobi).

Och mirakulöst hände någonting. Jag blev gladare.

Jag hade varit så otroligt ointresserad av min kropps prestationsförmåga. Den skulle bära omkring på mitt huvud, den skulle inte värka, den skulle smälta maten och vara tyst. Ändå upplevde jag den ofta som illojal, som en svikare. Jag tänkte att den säkert hade någon ohälsosam cellförändring på gång.


»Jag började tycka om den här kroppen, inte för hur den såg ut utan för att den gjorde det här för mig, för att den räddade mig.«

Men nu ställde den upp för mig. Den tickade på, steg för steg, kilometer för kilometer. Den visade sig vara stark och villig. Jag började tycka om den här kroppen, inte för hur den såg ut utan för att den gjorde det här för mig, för att den räddade mig.


Mitt huvud blev så mycket gladare nämligen. Om kvällarna när jag drar på mig löpskorna gör jag det som en människa som längtar efter bedövning. Jag gör det för att få tyst på mitt oroliga huvud, jag gör det för att pingisbollen ska sluta studsa runt i asken, jag gör det för att jag måste.

Men numera gör jag det också för att jag vill. När jag är ledsen springer jag lite hårdare. Blåsten mot kroppen. Löven på träden. Ljudet av löpskor som landar på grus.

Som livet: ett steg vidare. Och ett till. Och ett till.

Kroppen har blivit jag, och jag är en gnutta starkare än förr.

Sofia Torvalds
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01
Mikaela Björklund har några veckors erfarenhet av stadsdirektörsjobbet. Men i tolv år har arbetet för Närpes tagit upp mycket av hennes tid.

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30