Full koll på twittret?

Eller om den är hopplöst efter och stelbent och oförstående i sin inställning till hela tänkesättet?

Den sistnämnda slutsatsen drar åtminstone den kyrkliga informatören Jacob Sunnliden. ”Organisationen behöver träna sig i tålamod, vilja att förstå och att inte kunna kontrollera samtalet. Här har Svenska kyrkan en bra bit kvar och mycket att lära”, lyder hans dom. Samtidigt är han mer än insyltad som part i händelsekedjan. I slutet av juli öppnade han ett twitterkonto i ärkebiskop Anders Wejryds namn. Han uppgav visserligen, precis som mikrobloggen kräver, att identiteten var falsk. Han annonserade också genom kontot att twitterkontot skulle överlämnas offentligt till den riktige Wejryd vid en stor festival senare i höst. Falske Wejryd hann twittra flitigt om kyrkliga händelser och fick flera efterföljare på kort tid.

Bara någon vecka senare stängdes kontot, på anmälan av Kyrkokansliet. Nu, efter stängningen, har Sunnliden trätt fram och berättar varför han kapade ärkebiskopens namn i twitterflödet.

Han ville visa att kyrkan har ignorerat twitter som samtalsplattform. Efter att han kollat vilka konton som var lediga registrerade han inte bara ärkebiskopens utan en kort tid efter kapningen också alla andra utom tre biskopars namn. ”Ingen annan hade tagit lärdom”, konstaterar Sunnliden.

Naturligtvis går svallvågorna höga. De grundläggande skillnaderna i sättet att resonera är så stora att man kan tala om två olika paradigm. Det ena lever i det gamla informations- och kommunikationssamhället där avsändaren vill kontrollera vad som sägs utåt, vem som gör det och hur. Det andra är den gränslösa organism som inte längre kommunicerar ett knippe budskap, utan ett böljande flöde av identiteter, mer eller mindre sanna i fysisk, traditionell bemärkelse. Här har gränssnittet mellan ”sant” och ”relevant” avlat nya sanningsbegrepp.

Därför – hur sant och riktigt det än är – vinner Kyrkokansliets försvar av anmälan om identitetsstöld magert gehör hos motparten. Enligt Sunnliden borde Kyrkokansliet veta att i sociala medier spelar man på andras villkor, inte sina egna. Här är det kreativiteten som går först. Utifrån sett ger dialogen en lätt obehaglig bismak, där ett tolkningsmonopol bara byts ut mot ett annat.

Det finns också de som frågar sig om det här verkligen är rätt taktik. Ska man tvingas ut i sociala medier bara i hot om att nån annan själ ens identitet annars? Hett tips från KP i så fall: Både en och annan biskop här hos oss har anledning att lägga beslag på sin  identitet på Twitter ögonaböj. Sundare är det ändå om twittrare, vare sig präster eller bönder, gör det av fri vilja – inte av rädsla.