En av Sveriges mest lästa bloggare, Clara Lidström eller Underbara Clara, som hon kallar sin bloggpersona, skrev på Instagram häromveckan att hon funderar på att delta i fastan. Trots att hon har varit kristen i femton år har hon aldrig fastat, och nu vill hon pröva på fastan som ett sätt att skala bort några lager och komma närmare kärnan.
Inlägget fick en uppsjö av kommentarer. Muslimer, ateister, ortodoxa kristna, katolska kristna och helt vanliga svenskar (och finlandssvenskar) berättade hur just de brukar fasta. Många var fokuserade på mat. Många slog ett slag för just den typen av diet som de själva fastnat för, som 5:2-dieten, vattenfastan, 16:8-dieten, 800 kcal-dieten, Clean Eating eller Raw Food.
En del ville ersätta dåliga vanor med goda gärningar. Ge halva sin lön välgörenhet. Någon hade sminkfastat (för att skala bort ett lager av sig själv och se på sig själv med andra ögon). Någon fastade från att köpa garn. En följare fastade från cigaretter (och slutade därmed att röka). Någon har varit noggrann med att gå i kyrkan varje söndag i fastan, be varje dag och läsa andliga böcker och Bibeln.
En följare förklarade att hen inte är ett dugg kristen men tycker fastan är fin, och ska fasta från sociala medier och skärmtid i år, liksom de flesta som kommenterade. Mönstret var följande: Först är det rätt skönt, sedan sjukt jobbigt, därefter ljuvligt befriande. ”Jag upplevde att jag fick perspektiv på livet, rätt fokus, kom bort från bruset, klarare blick och kom närmare mitt hjärta. Ska lätt göra om det!” skrev en följare.
Jag har en liknande berättelse. För åtta år sedan började jag gå på gym. Musiken i öronen medan jag gjorde mitt gympass kom från en mp3-spelare (finns ens mp3-spelarna längre? Jag tror inte det). Telefonen la jag i skåpet i omklädningsrummet. Under den timme jag tränade var min telefon borta och jag tyckte det var helt fantastiskt. Numera kommer musiken medan jag tränar från min smarttelefon och åtta år är en evighet sedan, åtminstone när det gäller mobiltid. Mina barn, som är åtta och tio, dras – liksom jag – till telefonen som en magnetisk kropp till en supermagnet.
”Fastan är inget andligt triathlon”, skriver Peter Halldorf. Nä, den är inte det. Men snälla nån, kan den vara en riktigt, riktigt liten lätt promenad åtminstone?
