Så bra som jag mår nu har jag inte mått på jag vet inte hur länge. Åratal. Fyra, fem år, något sånt.
Jag har återhämtat mig från en depression som har varit förödande. De kausala förhållandena är suddiga för mig fortfarande, men medan depressionen pågick förlorade jag ett förhållande, ett hem, min förmåga att skriva böcker. Jag drog på mig skulder, orkade inte arbeta annat än i korta ryck. Jag klarade inte av att navigera mig igenom FPA-maskineriet för att säkra stöd av olika slag.
Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort. Bort från min vardag, från mitt livs parametrar. Bort från mig själv. Jag ville inte uppträda som författare, jag blev för ängslig och osäker för att ta del i den offentliga debatten. Jag ville inte mitt liv. Jag grät mig till sömns av ångest och desperation.
I all depression fanns det bara en sak jag kunde och på ett för mig oförståeligt sätt förmådde att prioritera: att vara känslomässigt närvarande för mina två barn. Och hur det var möjligt kommer jag aldrig att förstå, men jag ser på dem att jag har lyckats vara en pålitlig pappa för dem och jag har fått höra samma sak av människor som står vår familj nära. Men allt annat rämnade verkligen. Tro mig att jag menar allvar då jag säger att jag inte vet om jag skulle leva just nu om jag inte hade haft mina barn, de har räddat mitt liv. Jag vet att det låter melodramatiskt att säga så, men för mig är det en genomlevd sanning.
Hur svårt och svart det än var, så var depressionen ändå min, ingen annans. Trots att den långa och svåra perioden nu är över, formar den mig fortfarande. Under många års tid skolade ju depressionen mig i att betrakta mig själv på ett visst sätt. Som ett misslyckande, som riktigt trash. Med falsk tunga och snillrika förbannelser talade sjukdomen till mig och fick mitt trötta sinne att vända sig emot sig självt.
»Jag ville verkligen inte leva. Jag ville bara bort.«
Det finns en svart best som jag känner att bor i mig. Kanske depressionen aldrig helt och hållet går att bota. Jag vet helt enkelt inte. För visst hör jag ekon av den där rösten fortfarande. Jag försöker att inte lystra, utan i stället uppmärksamma andra röster; mina barns, mina vänners. Min brors röst då han berättar för mig hur viktig vår relation är.
Min svarta best är namnlös, och den svekfulla varelsen kommer att förbli det i all evighet. Jag vägrar välsigna den med ett eget namn.
