Det hände en grej. En massiv hjärnblödning. Det var söndag. Det var september 2017. Jag var trettiotre år. Och jag hade fått en massiv hjärnblödning.
Hjärnblödning innebär att ett kärl i hjärnan brister och blod strömmar ut i omgivande vävnad. Blodkärlet kunde lika gärna hållit. Men mitt brast.
Jag har lärt mig att prata på nytt. Jag har lärt mig att skriva på nytt. Jag har lärt mig att gå på nytt. Jag har tagit i bruk en arm och en hand som varit helt förlamad i två månader.
Jag fick afasi. Jag kunde inte jobba med text längre, sa dom. Min afasi var så grav. Jag kunde inte säga mitt namn, jag kunde inte stava till det heller. Men jag måste skriva, därför skrev jag ändå, fast jag inte kunde. Långsamt blev jag bättre. Jag har ännu mellansvår afasi, men det blir bättre dag för dag.
Afasi är ett tystnadens tillstånd. Det smärtar mig att många av mina ödessyskon inte kan prata än. Afasi är hemskt. Jag kan inte ens börja berätta hur det är att vakna upp och inte kunna prata. Om afasi var en färg så vore den nattsvart.
Vissa vänner har övergett mig, men nästan alla är kvar. Och jag har fått många fler nya vänner än jag nånsin kunde ana. Jag skattar mig lycklig att de som står mig närmast ännu är där. Och jag har verkligen insett vikten av ett nätverk av familj och vänner.
»Om afasi var en färg så vore den nattsvart.«
Jag hade ingen privat sjukförsäkring. Och jag behövde ingen heller. Tack Finland. Men jag har en hjärna som är skadad, hur mycket jag än skulle vilja att den var frisk. Det är därför jag är trött nästan hela tiden. Jag ser mig inte som en invalid, fast jag är det i allra högsta grad.
Sluta debattera. Åtminstone med mig. Mitt liv är för kort och värdefullt för det. Om jag inte har tyckt om stora textmassor förr, gör jag det ännu mindre nu. Min gudsbild har inte rubbats. Om det finns en Gud så tillåter han hjärnblödning. För mig är det självklart. Fast jag inte kan be själv har hundratals människor bett för mig. Det känns tryggt.
Allt blir inte bra, men det blir annorlunda. Livet är inte rättvist. Men jag lever. Och jag är tacksam för det liv som blev mitt.
