Hennes pappa Erik Dahlberg var tillsammans med sin familj evakuerad till en holme i Västanfjärd, men eftersom det inte fanns vatten på holmen måste han dagligen ta sig till hembyn Bolax för att fylla på förråden. Under en sådan färd upptäcktes båten av ett ryskt jaktplan. Maskinmästare Dahlberg träffades av eld från ett maskingevär och avled genast. Med honom i båten satt hans fru och den lilla dottern Maj-Britt, rapporterar Församlingsbladet i mars 1942.
Senare den våren föddes Maj-Britts lilla syster. Hon dog, tre veckor gammal, i gengasförgiftning. Hon klarade inte bussfärden hem från sjukhuset.
Jag har gjort en färd ner till redaktionens källarförråd för att gräva fram gamla nummer av Församlingsbladet. När jag intervjuade systrarna Wilenius (se sidan 8 i denna tidning) insåg jag att Kyrkpressens föregångare Församlingsbladet i tiden hade en omfattade krigsfadderverksamhet. Tidningen samlade in pengar från läsarna och fördelade dem sedan vidare till familjer där pappan och försörjaren stupat. Reportagen från familjerna innehåller ofta glada och tacksamma barn och ödmjuka mödrar.
Jag undrar: ville de ställa upp? Eller kände att de måste, för pengarnas skull?
»De minns hur det var att sitta i grannens jordkällare under bombningarna.«
Systrarna Wilenius har sparat Församlingsbladet från 1942, där det finns ett foto på dem och deras lillebror. De minns fortfarande hur de gick till redaktionen på Bangatan för att bli fotograferade.
Men det minns annat också. De minns hur det var att sitta i grannens jordkällare under bombningarna. Och när de ser döda barn som sköljts upp på främmande stränder på flykt undan krig så känner de det i kroppen.
”De här ungdomarna som växer upp idag, de har ingen aning”, säger de.
Jag har heller ingen aning. Jag bara sitter där och lyssnar när de berättar hur det var, gråtfärdig, och försöker förstå.
Och så tänker jag på lilla Maj-Britt, som såg sin pappa dö. Vad gjorde det minnet med henne?
Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen.
