Kärlek och lydnad

I dag är det nästan ett ”religiöst” axiom att ha sin egen åsikt till den grad att människor har tappat greppet även om förmågan att ta sina anhörigas behov i beaktande. Med risken att förenkla den här tankegången så är det kanske inte helt fel att säga att det finns sådant i de tragedier som inträffar allt oftare.
Utan civil olydnad och ett kritiskt beteende skulle samhället ha stannat kvar på en auktoritär nivå där det hade varit tillåtet att utöva både andlig och världslig makt över dem som är svagare och över dem som inte har möjlighet att säga emot. Ändå finns det en alltmer ökande destruktivitet och narcissism. Man missbrukar lydnaden till den grad att man tror att en ideologi eller till och med ens gud, oberoende av religiös tillhörighet, ger en rätten att tolka skrifter och uppenbarelser på ett sådant sätt som är nedbrytande.

Det finns frihet i Kristus. En kristen ska inte behöva ta på sig nya bojor och slavroller då man nu en gång har blivit befriad från det andliga slaveri som det innebär att vara tvungen att lyda människor mer än Gud.

Frihet under ansvar och att älska sina fiender, samtidigt som man står upp mot allt slags förtryck, kan se ut som en omöjlig ekvation. Men i Guds värld får matematiken och logiken ge efter för Anden som alltid talar sanning, och som vi vet så ska sanningen göra oss fria.

Jag har funderat på hur sjuka, fattiga och arbetslösa verkar ha så få rättigheter under sommarens skimrande dagar, medan de som har en bra ställning i samhället ganska lätt kan ta ut ett massivt antal semesterdagar och koppla på ”jag är på ledighet”-meddelandet i sin e-post. Det kan till exempel vara så att några måste vänta på att folk ska komma tillbaka från sina långa semestrar för att få ut ett arbetslöshetsunderstöd. Finland står stilla, men ändå måste människorna ha bröd. För många är det fråga inte enbart om bekvämlighet och avkoppling, utan om det mest nödvändiga.

Det verkar vara svårt att få till stånd en samhällsfred och en omtanke om nästan när ”rättigheterna” för i och för sig slitna, stressade, utarbetade, duktiga människor, träder i funktion.
 
Vi har drabbats av andlig förvirring. Vi har på något sätt har blandat ihop lydnaden mot kärleken med en stark känsla av att vara förorättade. I bakgrunden finns som alltid en benägenhet att låta kärleken till medmänniskorna svalna. Då har saltet mist sin sälta, och ljuset har ställts under skäppan.