Jag tror att de flesta av oss ser det som något negativt, när vi tvingas omvärdera våra åsikter. Kanske framförallt när vår uppfattning om vad som är rätt och fel rubbas. Det känns i stunden som ett nederlag. Först efteråt inser vi att det skulle framstå som löjligt om vi höll fast vid det som tidigare var vår uppriktiga, och ditintills välgrundade, uppfattning. I bästa fall kan vi erfara en känsla av befrielse och triumf när vi släpper taget om det förflutnas kryckor och vågar stå rakryggade för en ny åsikt.
Det här kommer tydligt till synes i den omvärderingsprocess, som en del av oss befinner eller befunnit oss i när vi gradvis blev mer och mer medvetna om den sexuella mångfalden. Fortfarande finns det människor för vilka själva begreppet är orsak nog att sluta läsa det jag skriver nu, men jag tar risken. Inte för att jag vill köra igenom min egen åsikt, men för att det kan vara till hjälp för alla dem som uppriktigt vill förstå vad det är som sker, omkring oss och inom oss, i den här processen.
Våra värderingar, våra åsikter om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, viktigt och oviktigt, byggs upp kring det vi vet om världen. De förändras därför i takt med att vi får ny kunskap. Men värderingarna förändras i långsammare takt än vi tar in ny kunskap, för kunskapen måste bearbetas innan vi kan integrera den till en meningsfull helhet, så att den påverkar våra värderingar. Det här är ett mentalt arbete som tar både tid och krafter. Ibland upplever vi både olust och ångest, vi står i konflikt med oss själva. Konflikten mellan den nya kunskapen och de gamla värderingarna känns smärtsamt tydlig, som när vi i dagsläget blir varse den sexuella mångfalden. Vi reagerar på den här smärtan med ilska, som vi riktar endera mot den långsamma omvärderingsprocessen eller mot den nya kunskap som ger upphov till konflikten.
De extrema vill kasta alla värderingar över bord och hänge sig åt en total nihilism, andra förskansar sig i en föreställning om absoluta och oföränderliga värderingar som alla måste följa för att det inte skall leda till en katastrof. Men de flesta av oss rör oss lite trevande i landskapet mellan dessa ytterligheter och försöker bringa ordning i vår tillvaro. I dagsläget, när vår lagstiftning och vår sjukvård redan är i takt med vår kunskap, är det kanske den senare attityden som dominerar diskussionen. De som hävdar att Bibelns omdömen om homosexualiteten är absoluta och oföränderliga och att Bibeln fördömer homosexualitet skriker ut sin frustration.
I det läget glömmer vi lätt att Bibeln är ett dokument skrivet av människor som grubblar på samma frågor som vi. Läser vi Bibeln uppmärksamt märker vi spår av samma omvärderingsprocess som den jag just beskrev. Den som inte förmår se det här ser egentligen bara de värderingar hen själv format i sitt eget inre när hen läst Bibeln, inte det som bibeltexten rent objektivt innehåller. Den här distinktionen måste vi försöka klara av, för att kunna få till stånd en meningsfull dialog mellan det vi uppfattar som Bibelns värderingar och den kunskap vi idag har om människolivet och världen omkring oss. Den är inte lätt för någon av oss.
Jag tror svårigheten grundar sig på att vi blandar ihop begreppen helig skrift och Guds ord, och ser dem som synonymer. Guds ord refererar som teologiskt begrepp till en upplevelse att bli tilltalad av det gudomliga. I hebreiskan talas det egentligen om Guds röst. Helig är den skrift som berättar om denna erfarenhet. När de här två begreppen används parallellt och blandas samman börjar vi väga alla ord i Bibeln på en guldvåg, vilket ibland har lett till horribla slutsatser. I praktiken innebär det här att vi gör Bibeln till en gudabild av papper och mentala föreställningar. Tron kommer att kretsa kring en boksamling (Bibeln) i stället för kring inkarnationens under, att Gud älskade oss så mycket att han blev en människa.
Den här fokusförskjutningen har gjort en del av oss nästan oförmögna till att ta till oss ny kunskap och reflektera kring våra värderingar. Vi tror att våra egna värderingar är Guds ord. I själva verket gör vi då våra egna föreställningar till Gud. Vad skulle hända om vi alla i stället kunde erkänna att Bibeln berättar om hur människor byggt upp sina värderingar på basen av den kunskap de har om världen och det de uppfattar Guds röst i tillvaron? Att vi är kallade att gå in i samma process, bli en del av den.
Hur ska det gå till, och varför låser den här processen sig för så många? Evangelierna berättar om en situation där människor söker vägledning för sitt handlande, utgående från det dubbla kärleksbudet. Precis som idag utgick de från att detta bud var den grundläggande värderingen kring vilket allt kretsade. Det var Guds vilja sammanfattad i ett bud. ”Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv.” Varför blir det så svårt, varför kommer vi till så olika resultat? Jesus berättar en genialiskt avslöjande historia, som visar vad det är som hindrar oss från att följa det dubbla kärleksbudet. För dem som lyssnade då stod det klart vad han menade. De styrdes i sitt tänkesätt av en uppdelning i ”vi och dom”. ”Vi” renläriga judar, ”dom” orena samarierna. Så länge vi tänker så kommer vi aldrig vidare. I dagens läge måste vi göra samma insikt. Det finns inget ”dom”. Vi är alla människor oberoende av om vi är heterosexuella, homosexuella, trans, queer eller asexuella. Vi ska alla vara medmänniskor för varandra. Så enkelt är det och ändå tycks det vara så svårt, så skrämmande att möta sina medmänniskor som just det – medmänniskor.
Jan-Erik Nyberg
Skribenten arbetar som familjerådgivare i Jakobstad.
