Mission impossible

Mest handlar det om en instinktiv motvilja mot den etnocentrism befallningen ger uttryck för, det villa säga att vår sanning är större än er, och att det är vår skyldighet att frälsa er från tidigare villfarelser. Ironiskt nog var motviljan starkast i min ungdom, då jag samtidigt – liksom många andra i min generation – gärna pläderade för den ideologi av politisk natur jag då fann överlägsen, och följaktligen missionerade för.

Det har runnit en del vatten i dopfuntarna sedan dess, men jag har fortfarande svårt med missionstanken. Att våra missionärer i dag gör ett gott arbete betvivlar jag inte, men vi vet av historien att det inte alltid varit så. Den vite mannen och hans tro har inte alltid varit till välsignelse, även om kyrkan säkerligen i det stora hela har bättre samvete när det gällt respekten för andra kulturer och sedvänjor än de som kommit med svärdet, pengarna och brännvinet.

Varje religion återspeglar det samhälle den vuxit fram i. Att missionen är stark uttryckligen i kristendomen är knappast någon slump med tanke på hur expansiv och full av hybris den västerländska kulturen är.

Jag är självfallet inte immun mot allt det goda arbete som görs på missionsfältet, såväl inom landet som utanför landets gränser. Och mest imponerad blir jag kanske av den glada ”återbetalning” som nu sker i form av besök från tidigare missionsfält. Jag tänker till exempel på Joseph Bvumbwe, biskop i Malawi, som nyligen besökte missionsfesten i Kronoby (KP 20.6.). I ett samhälle och en kyrka så däst och full av knarrighet och konflikter som vår är det en sann lisa att inspireras av personer som återger oss glädjen, hoppet och tron.

Min kritik har alltså varit mestadels instinktiv och inte speciellt genomtänkt. Men en snabb titt på nätet visar att temat minsann diskuteras, till exempel i Sverige där domprosten i Visby stift, Mats Hermansson, har väckt uppmärksamhet med sin omvärdering av missionsbefallningen, liksom också tankesmedjan Seglora inom Sofia församling i Stockholm. Och även om jag är en fullständig amatör på det exegetiska området inspireras jag av en bloggtext av Martina Prosén i Jönköping. Hon pekar på att Johannes i sitt evangelium (Joh 20:19–23) ger en annan och mindre aggressiv tolkning av vad Jesus avsåg med sändningen. Det centrala är inte vad vi gör utan vad vi är. Bedöm själva.