Många barn ser fram emot Sinterklaas ankomst, som firas med karnevalliknande folkfester. De senaste åren har jippona blivit alltmer ifrågasatta. Inte på grund av julgubbsgestalten Sinterklaas, utan på grund av hans medhjälpare Piet.
Piet –Peter – är svart. I karnevalerna deltar barn och vuxna ibland i total blackfacemålning med putande röda läppar och guldring i örat enligt förlagor som går tillbaka till de rasistiska burlesker som blomstrade i USA på 1800-talet. Trots försök att modernisera Piet är han fortfarande den dumme hantlangaren och också den skrämmande, som kan stoppa elaka barn i sin säck och föra bort dem.
Nederländerna har en mörk historia av slavhandel. Först nu växer rörelsen mot det som Zwarte Piet står för sig starkare, kantat av våldsamma protester från dem som inte vill släppa traditionen och som ser aktionerna som ett angrepp på den holländska identiteten.
Vittnesbörden från dem som känner sig träffade sipprar fram. Afriye, född i Ghana, var tolv när han insåg att det som skulle vara en rolig fest skedde på hans bekostnad. ”De kallade mig Zwarte Piet och kastade karameller på mig i bussen samtidigt som de gjorde apljud. Jag var stjärnan i skådespelet. Men inte i en roll jag ville ha.” En annan insikt drabbade juristen Wil Eikelboom, som nu är aktiv inom rörelsen mot Zwarte-Piet. Han växte upp med myten om den snälle Skorstens-Peter, som var svart i ansiktet för att han levererat barnens klappar. ”Först när utländska medier började skriva om oss fattade vi att det var något unket med det hela. Skorstenssot ger inte röda läppar och krulligt hår på kuppen. Det klarnade att Zwarte-Piet inte bara var glad folklore, utan en flagrant rasistisk sterotypi”.
”När sker förvandlingen? När förbyts icke-seendet i ett ’hur kunde vi tänka så’?”
Sensmoral: En tradition kan inte försvaras enbart med tradition. När ljuset faller från rätt håll kan det vara dags att överge en sed, ett tänkesätt, ett handlingsmönster som är fel, kränkande, orättvist, oetiskt eller rentav vidrigt. Det här gäller i lika hög grad kyrkans liv. Frestelserna till förnekelse, försvar eller vilja att titta bort är desamma. En del vägrar se mörkret i sin egen tradition och släppa den, andra drabbas av insikten om rötterna till det de trodde var oskyldigt eller riktigt. Men när vuxna, vita män drar ut på gatorna med svärtade ansikten och krullperuk mot dem som ”förstör det för barnen” med sammandrabbningar som följd handlar det inte längre om familjemys.
Självreflektionen väcks ofta av de utomståendes blick. När sker förvandligen? När förbyts icke-seendet i ett bestört ”Hur kunde vi tänka så”? Tyvärr sker det ofta alldeles för långsamt. Lika synd är det att insikten nästan alltid kombineras med en falsk övertygelse om att ”vi” antagligen hade varit betydligt mer klarsynta i dag.
