Det är plötsligt rusning om platserna, dörrarna i väggen mellan kyrksalen och serveringsrummet dras på vid gavel för att få alla att rymmas in. Varifrån kom alla? Och varför?
Vi har samlats till ett årligt, gemensamt utrop. Ett som fortfarande stiger från bottnen av vår själ. Det är den här söndagens allra viktigaste.
De andra psalmerna och texterna är förstås viktiga de också. Men det är helt uppenbart att vi har kommit för den där ena enda. Den som får våra ögon att tåras, våra strupar att snöras samman, och våra röster att jubla – eller gråtkraxa fram – ett hosianna.
Hosianna Davids son, välsignad vare han!
Där Halleluja är rent jubel är Hosianna bräckt, spräckt och brustet. Melodislingor av hopp och förväntan arbetar sig uppåt längs med orons och lidandets väggar. Hosianna. Tre år till? Trehundra? Tusen?
Där Halleluja är ett utropstecken är Hosianna ett frågetecken: Hur länge (ska vi vänta)? Hur mycket till (ska vi orka med)?
”Det finns ett Hosianna för allt det växande jämngråa och nyanslösa i ett samhälle där människor och själar så lätt tappas bort eller förkastas.”
Det finns ett Hosianna för smått och stort också under advent 2018. För alla dem som saknar det mesta av det som vi tar för självklart varje dag. En del av dem ser vi tiggande i gathörnen. Andra göms undan för våra ögon – men de finns ändå, i en subtil fattigdom.
Men nöden är inte enbart materiell. Det finns ett Hosianna för relationer som slarvades bort i en vardag som snurrade allt för snabbt.
Det finns ett Hosianna för alla samtal, privata och offentliga, där ingen längre orkar minnas vad dialog och lyssnande handlar om.
Det finns ett Hosianna för den ekande ensamheten. För allt det jämngråa och nyanslösa i ett samhälle där människor och själar så lätt tappas bort eller förkastas. För alla arga, försmådda, orättvist behandlade. För dem som älskar men inte får.
Han som vi sjunger om kommer i Herrens namn – men han kommer i människans sak och för hennes skull.
Jesus från Nasaret kastas rakt in i det mänskliga livets vanmakt och glädje.
Han lyser, redan nu och bejakar vårt rop.
Halleluja brusar fram ur paradistillvaron. Den inträffar visserligen ibland, men sällan. Hosianna är den drabbande, den in i märgen kända men ändå hoppfulla sången om vårt här och nu. Den känner vi alla väl.
