Språk är både vara och kunna

Att det politiska partiets utspel om att lägga ner de svenska skolorna med den vackert klingande motiveringen att de ghettoiserar oss svenskspråkiga är betydligt mindre skojig är en annan femma.

Vad är tvåspråkighet i Finland? undrar de femton skribenterna i boken. En av dem som bidrar är förre ärkebiskopen John Vikström. Personligt målar han upp bilden av en bypojke från en genomsvensk bygd. Inte anade han väl när han plitade på korrespondenskursen i finska med faderns hjälp att språket en dag skulle bli hans arbetsredskap i ordets tjänst, som ärkebiskop för en tvåspråkig kyrka.
Trots att Vikström nådde ända dit erkänner han sitt tvivel. Fastän han har bevisliga och skriftligt dokumenterade kunskaper i det andra inhemska språket är det inte hela sanningen. Det finns något bortom språk som handlar om mer än kunskap.

Färdighet och identitet, väljer John Vikström att kalla det. Något som med ännu rakare kurvor handlar om ”att kunna” eller ”att vara”. Och det är inte samma sak, blir aldrig samma sak. Också de som kan – har färdigheten – tvingas välja eller väljer ofta självmant den ena språkliga identiteten. Den blir deras ”att vara”.

Den som bortser från kopplingen mellan identiteten och språket är också den som gör de felaktiga slutsatserna, ”samma på svenska”. En liknande koppling fick enligt Vikström i tiderna politikern Viljami Kalliokoski att undra varför det inte gick att ha en svensk psalmbok som var en direkt översättning av den finska systerpsalmboken. Enklast så, väl? Men så är det inte, inte så enkelt. I all synnerhet inte med det som djupast rör vårt innersta – våra känslor, det som är svårt att uttrycka i ord överhuvudtaget, vår tro .

Det är också i kopplingen språk – identitet som den verkliga smärtpunkten i språkdebatten i det här landet blir synlig. Att finskspråkiga ska behöva lära sig svenska för att ge 280 000 finlandssvenskar service håller inte som argument i längden.
 
Det är ett argument som visserligen också innehåller sanningar men som bygger ensidigt på kopplingen språk – färdighet. Den kunde faktiskt kanske lösas på andra kreativa sätt?

Men identitetskopplingen, den smärtar. Och de krafter som aktivt vill motarbeta den delen väljer att satsa all kraft på färdighetsbiten. Få av dem som till exempel läst franska klagar över att det var så väldigt lite de hann lära sig på några år.
Att man nosar på svenskan, om än den känns svår och kanske förblir obegriplig, helt enkelt därför att den hör till den nationella identiteten att vara finländare – det är dit vi borde komma.