Det mesta av det som presenterades var redan bekant för mig, men ändå var allting nytt. Artikelförfattaren delade med sig av sin egna erfarenheter: de omedelbara, då, som tonåring, de reflekterade, nu, femtio år senare.
Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.
Att känna till något är långt ifrån detsamma som att känna något. Att känna är en intim upplevelse, vilket den vackra användningen av ordet i äldre bibelöversättningar vittnar om. Kunskap som inte på sätt eller annat levandegörs – genomlevs, engagerar, ageras ut, delas – har en tendens att förpassas till vårt undermedvetna köksvägen, obearbetad.
Vårt undermedvetna är en märklig plats om vilken vi förstår väldigt lite. Ändå tycks det som ligger ljusår borta intressera oss mera än det som ligger oss närmast.
Kanske är det vår dissekerade värld som driver oss så långt – både i stigande avstånd och stigande abstraktion – i sökandet efter det vi inte känner till. Vi sitter var och en på toppen av det isberg som utgör oss själva, och vi har en hel värld under, inom – en värld om vilken vi inte vet just någonting alls.
”Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.”
Det sägs att det är möjligt att vi inte glömmer något, att allt lagras i vårt undermedvetna och kan stiga tillbaka till medvetandeytan (jaget) som ett slags kunskapens Atlantis. Min personliga erfarenhet är att så sker oftare än man kunde tro, men här har jag lagt märke till en förbluffande skillnad:
Den kunskap jag lärde känna stiger till ytan intakt. Den kan – och är – oftast integrerad med nyare kunskap, och ibland är den dammig, men den är inte förvriden.
När däremot det jag tidigare bara kände till tar plats i medvetandet igen, då framträder det så gott som undantagslöst i en distorderad, förvrängd form. Ofta har den kunskapen förlorat sin integritet, upplösts, och bildar nu ett slags kitt som på ett falskt sätt sammanfogat lösryckta fragmentariska idéer till något jag kommit att se som alldeles självklart.
Så vad har då det här att göra med min insikt gällande artikeln om år 1968? Enkelt sagt kunde man säga att jag ser det som ytterst viktigt att integrera all kunskap i själen, för att undvika att själen upplöses i kunskap. I det senare fallet reduceras personlighet till ett intellektuellt arkivskåp.
I praktiken, då? Som Ingemar Olsson beskriver det:
Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt
