Det var tre välkomna kolleger för de tretton präster som hittills har arbetat bland kyrkans femtusen medlemmar. Kyrkan växer dessutom kraftigt och gör skäl för det bibliska uttrycket om att skörden stor och arbetarna få.
Det historiska i sammanhanget var att två av de tre prästvigda är kvinnor. Thailands lutherska kyrka har valt att öppna prästämbetet både för kvinnor och män. I fjol konstaterade kyrkan kort och gott att ”eftersom kyrkolagen ingenstans förbjuder att kvinnor är präster, så är det hädanefter tillåtet”. Diskussionen om beslutet kommer säkert att fortsätta, det tror också de prästvigda kvinnorna. Men deras biskop, Amnuay Yodwong, lägger kursen med ett krasst och pragmatiskt uttalande: Vår kyrka är i skriande behov av både kvinnors och mäns arbetsinsatser. Det blir tydligt och klart, när evangelisten Jongkolnee Sampachanyanon efter 20 år som evangelist i nordöstra Thailand nu får stiga in i arbetet som kvinna och präst – den enda på området. I en kyrka som växer och vill leva är det här ett självklart beslut.
I bakgrunden har Finska Missionssällskapet vandrat med kyrkan, sida vid sida. Sällskapets policy är i enlighet med riktlinjerna för den finländska lutherska kyrkan att inte blanda sig i partnerkyrkans interna angelägenheter. Samtidigt har Finska Missionssällskapets medarbetare i landet visat exempel. Den missionär som utbildar teologer är själv kvinna och präst, och har kunnat stöda de kvinnor som velat trampa upp de nya stigarna. Till saken hör också att många av de områden där kyrkan verkar är fattiga, med en allmän utbildningsnivå som är mycket låg. Det gör prästen, om det finns en sådan på orten, till en förebild.
”Mission handlar också om att visa alternativ.”
För många thailändska flickor öppnar det här beslutet fönstret till en helt ny framtid.
Mission handlar också om att visa alternativ, i liv, handling och vardag. Det finns många förlegade bilder av vad mission är, och i allmänt språkbruk likställs ”missionär” ofta med dammiga värderingar och överlägsen vit attityd. Exemplet Thailand visar det motsatta. Där har ett respektfullt arbete lett en kyrka till att göra egna avvägningar och beslut om hur den vill se ut i framtiden. Förebilder som binder människor i förtryck och orättvisor är dåliga sådana. De etiska riktlinjerna för vår kyrkas mission ett viktigt instrument. Det är skäl att följa upp att de organsationer som undertecknat dem efterlever dem. Det ska vara möjligt inte att säga ett och göra annat, eller att spela ut andra missionsorganisationer med sublima budskap till de understödjande församlingarna här hemma om att man egentligen står för en annan linje. För en tid sedan satte biskopskollegiet ner foten och bad missionsorganisationen SLEY om en utredning av ett fall där en finländsk präst prästvigts till arbete inom och av en samarbetskyrka som inte omfattade synen att också kvinnor kan vara präster. Sådana dubbla budskap har våra missionsorganisationer inte råd med om de ska vara trovärdiga.
Sist och slutligen handlar det om frukten av arbetet – det viktigaste av allt.
