Ekonomitänk från medeltiden

Det är brännande frågor i ett Europa som brottas med samma balans kring vem som ska bära vem och hur länge bärkraften räcker. I helgen lät Hufvudstadsbladet ett par ekonomiska analytiker spekulera kring vart det krisande monetära systemet barkar. Fokus ligger förstås på den grekiska ekonomin, där taket kommer emot snabbt samtidigt som Grekland inte lyckats få till en funktionsduglig regering.

Professor Tom Berglund från Hanken i Helsingfors menar att det inte hjälper med hot och tvång. Det behövs en akut kriskänsla hos bägge parter. Det handlar om att stänga den klassiska klyftan mellan vi och de. Om ”de” ändå bestämmer – ja då har ”vi” varken lust eller mandat att göra något åt den egna situationen. Den här motsättningen, som de grekiska missnöjespartierna har ridit på, riskerar att bli en dyrköpt seger.

Thomas av Aquino argumenterar för materiell rikedom som något gott. Som teolog ser han människan som en fallen natur – men klassar privatägande och all ekonomisk produktivitet som det bästa hon kan åstadkomma. Han demoniserar inte heller egenintresset. Drivkraften att ens vilja verka i ett ekonomiskt system hittar Aquino i just privatägandet. Det handlar dels om hur vi använder det vi producerar, dels om ur vi hanterar det vi äger. Och för honom är ägandet själva nyckeln, inte en rättighet utan en plikt. Utan det saknas viljan att förvalta, menar han. Här tangerar han återigen EU:s utmaning att inte låta ett kollektivt ansvar äta upp det egna ansvar som närs av vetskapen att man faktiskt är sin egen.

På en punkt klipper den teologiska synen däremot tvärt av ett rätlinjigt tillväxttänkande: I enlighet med katolsk sociallära har all egendom ett bestämt syfte. Rikedomen ska låta överflödet gå till det gemensamma bästa. Med andra ord existerar det ett personligt ”tillräckligt”.

Det här står i strid med ekonomiska tankegångar om att människans bottenlösa begär utgör drivkraften för all produktivitet. Det begär som inte går att mätta ser visserligen också Aquino uttryck för. Han avvisar det ändå som en längtan efter ”artificiell rikedom”, som enligt honom egentligen är människans hunger efter något som inte går att stilla med pengar. I vår tid ses motreaktionen som en kulturell olust över vår materialism, i rörelser och konsumentbeteenden.

Bottenlös dy kände nämligen redan Ordspråksboken till: Blodigeln har två döttrar: Mer! och Mer!