När jag var barn brukade jag varje år få åka med farmor från Vasa till Helsingfors. Där bodde vi en vecka hos min älskade faster med familj. Det var en fantastisk vecka, med allt ett barn någonsin kan önska sig. På tåget dikterade jag mina berättelser för farmor som snällt skrev ner dem i häften som sparades. Hon kunde konsten att roa oss med små medel. Hon lyssnade, var fullt närvarande. Vi åt medhavda smörgåsar och det var okej att peta bort de förhatliga kumminfröna ur brödet. I Helsingfors väntade besök på Borgbacken och Högholmen och förtrollade upplevelser av balett och klassisk musik.
Jag såg fram emot Helsingforsbesöket hela året, men ett år, jag var kanske fyra, fick jag förskräcklig hemlängtan. Jag grät och grät, längtade till Åland och mamma och pappa. Farmor frågade om jag ville att vi skulle åka hem tidigare. Hon kunde ändra biljetterna. Hulkande förklarade jag för henne: ”Nej, nej! Jag vill stanna! Men man måste väl få längta i alla fall!”
Jag minns händelsen idag för att farmor återberättade den så många gånger. Att hon tyckte det var så klokt och så självklart – man kan både längta förskräckligt mycket, men ändå vilja stanna.
Människan är född till världen. Vi är satta att leva, arbeta, älska och förvalta alla goda gåvor, men vi är samtidigt medborgare i Guds rike. Vi bär dopets vattenstämpel i hjärtats pass.
Vi lever i påskens tid. Påskdagens sol har gått upp för människan. Guds rike är både redan här och ännu inte helt. Den första påskliljan slog ut i full blom och vi vet vad som väntar alla andra knoppar. För första gången strömmar värme ut ur den öppna graven, vårvärme för dig och för mig. Vårt fjärilslarviga jag skall en gång få gona in sig i en luddig puppa, ligga där tills det är dags att veckla ut våra granna vingar.
En morgon brister alla fåglar ut i gapskratt. Mesar, finkar, sparvar och sångare fnittrar så de trillar av sina grenar. En ängel var här och dansade konfetti över alla backar. De lyser av sippor, örter, lökar. Vid stranden ligger ekan leende och väntar på sjösättning vit som ett dopbarn.
Min längtan efter Gud var kanske Guds längtan efter mig och Gudsriket, det växer ibland oss. Det är påsk på jorden.
