Jag önskar jag kunde fasta från mig själv – jag har blivit så jobbig. Jag gnäller över minsta sak, ältar såväl sagt som osagt, knarrar och knakar om allt och inget. ”Har du hört om han som joma ihjäl sig?” brukar vi fråga barnen när de klagar oavbrutet över allt från middagsmeny till pyjamasfärg. Jag tror att jag själv håller på att bli denna han. Jag ser inte längre än egen navel och allt som oftast känner jag mig missförstådd och förbigången, att det helt enkelt är väldigt, väldigt synd om just lilla mig – så känns det. Argh, vad är det som händer?
För mig bottnar svarta tankar oftast i ensamhet. När man går runt hemma med en baby på armen finns det så gott som ingen egen tid för att exempelvis läsa eftersom babyn ju kräver 110 procent av sin mamma. Samtidigt finns det väldigt mycket tid att ”fundera” medan man har händerna sysselsatta med byten, matning, städning, torkning, påklädning och så vidare. I ensamhetens ändlösa funderingar ryms många fula tankar, och de tenderar att föda mer hjärnspöken ju mer man odlar dem. Om det finns en djävul så föreställer jag mig att han myser av glädje när åskmolnen hopar sig kring huvudet på mig. Och han fyller sakta på med otrevliga minnen, missförstånd och stressiga situationer.
Men nu är det fastetid i kyrkan och dags att medvetet zooma ut från det egna jaget, från självömkan och litenhet, och i stället zooma in på Gud och på goda tankar av bästa kvalitet.
Det sägs att man kan lura kroppen att må lite bättre bara genom att le. Fastän man kanske inte har något konkret att le åt så känner man sig gladare bara genom att vinkla mungiporna uppåt. Enligt samma mönster borde det ju vara möjligt att påverka sina tankar, att medvetet försöka säga stopp när man märker att man åter är på väg in på dunkla stigar, att vinkla tankarna uppåt i stället för neråt. Således går min ”personlighetsfasta” från mig själv ut på att säga nej – jag vill inte ha de där svarta fula tankarna i dag, schas på er! Jag vill vinkla tanken uppåt, hallå Gud, är du där?
Säkert skulle det också vara läge för lite god andlig litteratur eller fler gudstjänstbesök, men det som hjälper mig just nu är caffè latte, eller med andra ord sällskap i ensamheten. Jag försöker pricka in så många lattekoppar med sällskap som möjligt – samtidigt som jag verkligen aktar mig för att bli som ”han som joma ihjäl sig”. Jag zoomar aktivt ut från min egen navel och fokuserar på glädjen i att vara tillsammans. Jag är säker på att djävulen hatar latte.
