Ändligt roligt varar inte evigt

I förra veckan fick Loviisan Sanomat andra pris i Tidningarnas Förbunds tävling om bästa nyhetsartikel 2011. Det är roligt när en liten lokaltidning kan knäppa drakarna på näsan och visa att också de små har klös. ”Det är sällan hela juryn tjuter av skratt åt en nyhet”, säger domarna.

Men på lokalplan fortsätter storyn. Och för en del församlingsbor har skrattet fastnat i halsen. Alla tycker inte att det är så roligt längre och undrar om man alls skrattar åt samma sak. Det har lett till schismer på församlingsplanet mellan dem som vill måla över den sekunda färgens följder och dem som vill bevara det som fick hela världen att le. Bisagruppen, en ”karagrupp” i svenska församlingen, har riktat en skrivelse till gemensamma kyrkorådet med önskan om att avtrycken målas över. Gruppen säger också att kyrkorådet inte hade formell rätt att fatta beslut om att låta dem bli kvar. Ärendet går till ny behandling i gemensamma kyrkofullmäktige i sommar. Samtidigt surar bägge parter över de andras ringa förståelse. Ett trist efterspel.

Hur gick det så här? Frågan väcker en annan: Varför blev det så extra roligt att det här missödet inträffade i just en kyrka? Om armbågen skrapar i väggen man just håller på att måla är det väl en självklar sak att dra över märket. ”Hade det inte rört sig om en helgad kyrka, bakdelar och en enorm publicitet skulle målningsmissen ha korrigerats för länge sedan utan rabalder”, skriver Loviisan Sanomats chefredaktör på ledarplats efter prisutdelningen. Men det lustiga i det här fallet handlar om kombinationen rumpa + kyrka. Då kan det vara att gå lite väl långt att sakralisera dem – som en insändarskribent i KP i tiden ironiskt framförde.

Vaktmästaren i Lovisa kyrka får redan nu visa både en och annan turist till de famösa bänkmetrarna. Visst är det sympatiskt att tänka sig att en kyrka har synliga spår som förkunnar för eftervärlden: här har suttit människor som jag och du många gånger förut. Men alla tolkar inte så djupt. Och det som orsakar fniss och löje är också en plats som andra ser som ett heligt rum. Fort stämplas de som enbart humorlösa och bigotta, vilket ”bisarna” tycks ha fått känna av i medierna.

På film är prästerna  töntiga, de troende inskränkta och trista. Om rumpscoopet ska speglas mot den ”sanningen” är det ännu tristare. Kyrkan och tron ger anledning till glädje bara när man kan skratta åt dem.