Eva Kuhlefelt, 47, hör till dem som i dag byter bransch och i mogen ålder blir diakoner. Hon är doktor och tidigare projektforskare i litteraturvetenskap. Vägen in i diakonin gick via frivillig- och senare flera års heltidsarbete med asylsökande och flyktingar. Hon minns morgonen 2018 då hon först ordnade nödinkvartering åt ytterligare en flyktingfamilj, och sedan mejkade sig hastigt för att gå och försvara sin avhandling om författaren Hagar Olsson.
Vigd till diakon i Borgå domkyrka på trettondagen. Hur kändes det?
– Stämningen där framme vid altaret är väldigt intensiv. Jag som har en helt annan bakgrund, och ingen kyrklig förankring över huvud taget, kände det stort och omtumlande. Jag visste inte heller riktigt hur jag skulle förbereda mig för det. Men vid en julfest mötte jag en erfaren präst som sade att ”det är Gud du möter där vid altaret”. Och i den stunden, den 19 december, blev det enklare att hantera nervositeten.
Du jobbade inom diakonin redan innan, men den gröna skjortan får du ha på dig först nu?
– Det är andra dagen nu... Ett smycke och ett tjänstetecken får man också bära först när man har blivit vigd till ämbetet.
Du blev medlem i kyrkan rätt så nyligen. Hur kom du till tro?
– Jag vill inte använda uttrycket ”komma till tro”. Det är sant att jag blev döpt för två och ett halvt år sedan, våren 2023. Många utgår då från att när man blir döpt som vuxen har man också kommit till tro som vuxen. Det har jag inte gjort. Jag har haft en väldigt barnslig och fundamental gudstro så länge jag kan minnas, från lågstadieåldern.
Gick du i kyrkan ändå?
– Nej. Mina föräldrar skrev ut sig ur kyrkan på sextitalet så jag är inte uppvuxen i ett aktivt kyrkligt hem. Och jag har alltid haft utmaningar med kyrkans linje i människorättsfrågor, och tror att jag har följt den utvecklingen mera än många i kyrkan. Det här har tagit mig 30 år. Det var en lång väg till kyrkan för mig.
Vad har ditt flyktingarbete betytt för dig?
– År 2015 höll jag på med min doktorsavhandling och var inte bunden av arbetstid som andra. När Röda Korset öppnade en förläggning här i Raseborg så kom det, någonstans ifrån, att jag skulle åka dit som frivillig. Det var då Gud kallade mig första gången. När jag ser tillbaka nu tänker jag så. Så började bussarna med flyktingar komma; det var en ganska kaotisk tid.
Sedan stannade jag kvar ett år och arbetade framför allt med barnfamiljer, blev småningom expert på papperslöshet och jobbade hos Röda korset i sex år.
När Ryssland startade sitt anfallskrig i februari 2022 var vi ganska många aktivister som upplevde att det blev ett slags bearbetning av allt som hade hänt efter 2015. Ukrainarna togs emot på ett annat sätt än andra asylsökande hade tagits emot.
Jag tänkte då helt pragmatiskt att om jag ska fortsätta arbeta med att hjälpa människor i nöd, så behöver jag någon kraftkälla som är synlig och erkänd, någonting som bär mig. Så i november 2022 bestämde jag mig för att anhålla om medlemskap i kyrkan, i min längtan efter ett sammanhang, en församling. Nu var det dags.
Karis (i Raseborg) är din hemort. Har du sett nya sidor av den som diakon?
– Jag har under det senaste åren arbetat huvudsakligen i Helsingfors och Åbo och har en tydligare uppfattning om Raseborg nu som en stad med två ansikten. Vi har det ganska privilegierade Raseborg och – den här andra sidan. Ett samhälle som på många sätt blomstrar kan bli en ganska plågsam kontrast när man upplever att man borde vara perfekt och så är man inte det.
Vilka nya behov möter du här?
– Allt fler människor i arbetsför ålder är i arbetslivet men får ändå inte får ekonomin att gå ihop. Allt fler faller mellan stolarna. Det viktigaste vi borde göra nu är mera uppsökande arbete; vid vårdinrättningar, i skolor men också i hemmen. Målgrupperna förskjuts, och vi måste ha fokus på dem som faktiskt behöver oss allra mest.
