– Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Bakom varje sjukdom finns en människa – men hur ge själavård åt någon som inte minns?

SJUKHUSPRÄST.

Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro.

2.9.2025 kl. 19:00

Det känns väldigt meningsfullt även om jag inte alltid känner att jag har så mycket att tillföra.

Så säger sjukhusprästen Benjamin Häggblom, 28 år, om sin arbetsbild.

I snart ett år har han tjänat i de sjukas och anhörigas församling vid Vasa centralsjukhus och vid rättspsykiatriska sjukhuset i gamla Vasa.

Då han inledde sin bana som präst var han yngst bland kollegorna i Borgå stift. Sedan dess har han fått några år på nacken, men decennier av erfarenhet är inte en förutsättning för att vara bra på att lyssna.

– En viktig insikt är att det egentligen inte finns jättemycket jag kan göra i de här situationerna. Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där.


Vill hellre lyssna än predika

För några år sedan dog en nära vän till Benjamin i en hjärntumör. Det är hans hittills största sorg. Sjukdomsförloppet var kort och sista gången som vännerna sågs var på sjukhuset. Den gången gav Benjamin sin vän nattvard.

– Kanske var det också där, då jag besökte honom, som mina första tankar om att jobba på sjukhus väcktes.

Han har alltid haft en starkare dragning mot att samtala än mot att undervisa. Då det dök upp jobb inom sjukhussjälavården i Vasa såg han sin chans till att göra mer av det han gör helst, och jobbet på sjukhuset skiljer sig markant från att arbeta i en församling. I en församling måste man alltid jobba med framförhållning.

– Här är det mer att man bara finns till och gör sin grej. Jag har inte jättemycket planerat framåt, för jag vet inte vad som händer. Kalendern fylls bakåt.


Benjamin Häggblom rör sig vant mellan avdelningarna i sjukhusets tunnlar.



Från liv och död till väder och vind

En dag i veckan jobbar Benjamin vid Gamla Vasa rättspsykiatriska sjukhus. Där är dagarna betydligt mer förutsägbara och samtalen bokas in på förhand.

– I genomsitt vårdas patienterna där i åtta år, så det är sällan så akuta grejer. Det mesta kan vänta till onsdagen då jag är där.

I Finland finns två rättspsykiatriska sjukhus.Vid dem vårdas människor som begått brott som relateras till psykisk sjukdom och som därför inte dömts till brottspåföljd, men också människor som genomgår sinnesundersökning eller som av olika anledningar inte kan vårdas vid någon annan psykiatrisk avdelning.


Människor som hamnar vid Vasa Centralsjukhus och vid Gamla Vasa sjukhus har kanske rätt olika livsöden. Märks det också i vad man vill avhandla med prästen?

– Absolut. De grejer jag har att göra med här på sjukhuset handlar ofta om liv och död. En överväldigande majoritet av de patienter jag träffar har livshotande sjukdomar, och i en stor del av fallen finns det inte längre något man kan göra. De vet att de inte har lång tid kvar.

– I Gamla Vasa är det inte alltid lika dramatiska saker, utan mer vardagliga grejer, som väder och vind. De kanske berättar om sina familjerelationer och vill prata med någon utanför vårdkedjan.

– Där kan patienterna också vara inne i till exempel en psykos, och då kommer det lite vad som helst.


Hur själavårdar man någon som är inne i en psykos?

– Det är svårt. Det är ju deras verklighet.

– Om man på något vis får fatt i något som man kan börja nysta i, och vända det till hopp …Men jag brukar inte försöka korrigera dem då de pratar om helvetet och djävulen och sådana grejer. Jag försöker snarare lyfta upp att Gud är god och gå den vägen.

Det är förvånansvärt vanligt att den här typen av ämnen, som djävulen, helvetet och kampen mellan det onda och det goda, kommer på tal.

– Jag antar att det är något i psykoserna som gör att man kan bli överdrivet andlig och fastna i de här grejerna. Det skulle vara jätteintressant att veta varför.

I nästa andetag betonar han att han som präst inte är en del av vårdkedjan. Han för inte journalanteckningar, han har inget att göra med medicinering och vård.

– Jag är ett samtalsstöd. Jag försöker möta människan bakom och inte bry mig så mycket om vilken diagnos någon har eller vilket brott de begått. Det spelar egentligen ingen roll.


Fraserna som inte funkar

Benjamin Häggblom beskriver sin egen tro som bekymmerslös. Han är på inget sätt blind inför kristendomens dilemman och människors lidanden.

– Men i något skede tänker jag att man tröttnar på att grubbla, och då är det ganska skönt att bara luta sig mot att jag inte kan förstå de här sakerna, men jag väljer Gud.

För honom blir livets villkor ännu svårare att förstå om man tar bort Gud ur ekvationen. Logiken bakom ett universum utan en skaparkraft ter sig än grumligare än den bakom en allsmäktig Gud.

Samtidigt säger han sig ha blivit lite mer cynisk. I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

– Eller jo, det kan finnas något i jargongen och fraserna som håller, men samtidigt håller det inte alls.


”Kanske kommer de ändå ihåg känslan”

Då Benjamin Häggblom räknar upp utmaningarna med sitt jobb kommer döden på första plats. Den är vardagens absolut största utmaning. Han står svarslös inför den.

– Vi har ett hopp om att vi en gång ska få ses igen, men det hoppet håller inte alltid. Fallen där man ser att den här personen verkligen skulle behöva vara vid liv ännu, de är tuffa.

Den andra utmaningen han nämner är av mer praktisk karaktär.

– Jag tycker det är ganska svårt att prata med minnessjuka. Då samtalet går i cirklar och jag vet att patienten inte kommer att komma ihåg att vi träffats då jag går därifrån, då är det lite svårt att veta vilken min roll är och hur jag ska bemöta människan.

Han har stött och blött det här dilemmat med sina kollegor. Deras slutsats har blivit att närvaron i sig spelar en roll.

– Kanske kommer de ändå ihåg känslan, att det kändes bra att få prata med någon.

Till de belönande stunderna i sjukhusprästen Benjamin Häggbloms arbetsliv hör de gånger då han får bekräftelse på att närvaron gör skillnad. Någon kanske säger ”det här var den bästa stunden på den här dagen”. Någon annan kanske lyser upp lite då prästen frågar om de ska ta ett snack.

För även om miraklen ofta lyser med sin frånvaro i sjukhusmiljön så finns det, åtminstone ibland, en liten lindring i en annan människas odelade närvaro. Och det är anledningen till att sjukhusprästernas kalendrar nästan alltid är tomma. Då det inte finns några garantier för fler dagar måste ”nu” ha högsta prioritet.

Rebecca Pettersson


Kyrka. Hela 189 unga delegater från 44 församlingar samlades under veckoslutet på Lärkkulla i Karis för Ungdomens Kyrkodagar. Temat för årets UK var ”Bygglov”. 31.1.2007 kl. 00:00

Världen. Enligt senaste statistik från Förenade Bibelsällskapen, United Bible Societies (UBS) finns nu delar av Bibeln översatta till 2 426 språk.     29.1.2007 kl. 00:00

Kristina Fernström. – Man borde flytta julen med dess kristna budskap  till sommaren eller en annan årstid, sa Owe Wikström, han med bl.a. boken Lågsamhetens lov, i en intervju i Hbl på julafton. Tidpunkten på intervjun borde också ha flyttats, om inte till sommaren, så till tidigare på hösten, för Wikström svarade på frågor om julstressen. 15.12.2006 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Just när det händer är det ju inte så roligt att känna sig som en förvirrad amatör istället för en proffsig redaktör. Som i söndags i Pedersöre kyrka. 14.2.2007 kl. 00:00

Kristina Fernström. Farsdag. Och valdag. Sin far har ingen ännu fått välja och lär inte få i framtiden heller. 14.2.2007 kl. 00:00

Sofia Torvalds. För några veckor sedan drabbades jag av skadedjur i hemmet. Jag kan inte med kryp. Efter en utrotningskampanj som inte riktigt ville ta skruv grep jag, i desperation, tag i boken ”Joka naisen niksikirja” från 50-talet. Den har jag fått av min mormor. 14.11.2006 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Biskop Bo Giertz låter i boken Stengrunden – fortfarande oöverträffad som katekes i romanform – sin unga präst storma mot superiet. I Savonius predikningar kunde folk känna igen husbönder som på hemväg från kyrkan stannade halvvägs på en lönnkrog ”tills de bars ut i vedboden som döda säckar”. Eller vaknade i lansvägsdiket med fötterna fastfrusna. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Mark Twain skrev på sin tid boken om kapten Stormfields besök i himlen. Den gode kaptenen kommer några grader ur kurs på vägen dit. Himmelriket visar sig vara en betydligt större historia än kaptenen tänkt.Änglarna får söka en hel del i de himmelska domänerna innan de hittar platsen där Stormfield hör hemma. Den är en avlägsen plätt i de himmelska sfärerna och är bekant under namnet ”Vårtan”. 14.2.2007 kl. 00:00

Kristina Fernström. – Trafiken står p.g.a. ordningsstörningar, sa en uppiven röst över högtalaren och under bråkdelen av en sekund undrade jag om han talade om kyrkan. 14.10.2006 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Jag åkte buss hem sent en kväll. På vägen till Esbo är det inte många som ler. Jag fattar inte varför, det är alltid lika roligt att åka hemåt längs Västerleden. Ändå sitter folk i bussen och ser trötta och slitna ut. Det är Helsingfors som har tärt på dem, hårt. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Då och då ombeds jag hålla diskussionsinlägg, en och annan föreläsning, presentationer eller annat publikt. För att om möjligt väcka intresse för innehållet och budskapet tar jag ofta modern teknik till hjälp. Det vill säga datorn och dataprogram, med vars hjälp det är tämligen lätt att skapa visuella helheter som kompletterar den muntliga framställningen. 14.2.2007 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Alltid då nånting är riktigt bra är man rädd för att det ska sluta illa. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. En elektronisk stegmätare kanske? Eller hellre en navigatör för bilen? Provade en i somras och imponerades storligen av rösten som exakt lotsade mig till rätt adress i Skövde.Risken är stor för beroende, så man inte vet hur man tar i en karta. Som när räknedosorna kom och folk tappade förmågan att räkna i huvudet.Nej, jag väntar på mobiltelefonins nästa steg. Den elektroniska riskmätaren. Den som säger vad som verkligen är farligt eller inte. 14.2.2007 kl. 00:00

. Kvinnor, barn och arbetsliv tycks vara en inte allt för lättlöslig ekvation. De finska förstföderskorna blir äldre och äldre och antalet barn per familj minskar. Det rätta tillfället att skaffa barn planeras in med hjälp av noggrann kalkylering. Några har tur och lyckas bli föräldrar enligt tidtabellen medan barnen för andra aldrig infinner sig. Barn är allt mera någonting man skaffar sig och allt mindre något man får. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Hur sätta brasilianare, argentinare, tyskar och fransmän i rätt ordning? Och när är det dags för Afrika? Straffsparkar är knappast tekniken som kardinalerna i Sixtinska kapellet väljer för att slippa sätta halm i brasan med valsedlar för den berömda svarta rökens skull. 14.2.2007 kl. 00:00

Anne-Louise Nilsson och hennes sambo ville få in mer lek i sitt liv och bestämde sig för att öppna sitt hem för barnen. 29.4.2015 kl. 15:56

Finska Missionssällskapet hjälper de drabbade i Nepal. Missionärerna är oskadda, bland dem finlandssvenska Westerlings som råkar befinna sig i Finland. 26.4.2015 kl. 13:36

En maktkamp har lett till att Evangeliföreningens missionärer i Kenya har evakuerats från missionsstationen Atemo. 23.4.2015 kl. 07:31

I maj samlas barn och vuxna på Narinkens torg i Helsingfors för att protestera mot nedsmutsningen av Östersjön. Initiativtagare till protesten är Isak och Vera Meriläinen, sju respektive nio år. 22.4.2015 kl. 13:04

psalm. – Vi måste töja på gränserna för vad vi hittills tyckt att är psalm, säger kantor Anna-Maria Böckerman. 22.4.2015 kl. 00:00