Hoppet är något vi aktivt kan vara med och skapa, till och med då hela världen tycks ha blivit galen

hopp.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon.

24.3.2025 kl. 18:48


Varifrån kommer alla strider och konflikter bland er? Kommer de inte från begären som kämpar i era kroppar? (Jakobs brev 4: 1–3)

Du öppnar tidningen och möts av nyheter som du måste läsa två gånger för att förstå. Det är som om världen själv är svår att känna igen.

Demokratiskt valda ledare allierar sig med diktatorer. Begrepp som rätt och fel, sant och falskt, blandas ihop. Samtidigt fortsätter människor att lida, dö och sörja.

Att be om fred kan kännas naivt då det bara verkar blir värre. Men då bönen fastnar i halsen finns det uråldriga traditioner att luta sig mot. Och om man inte kan be – då kan man kanske förbanna?


I en kommentar i Dagens Nyheter avhandlar Björn Wiman USA:s utrikespolitiska förehavanden sedan Trumps tillträde, men framför allt skriver han om dokumentärfilmen Vid frontlinjen som framställts av Ukrainas Journalistförbund.

I dokumentären får vi följa Vasyl Myrosjnyk, chefredaktör för lokaltidningen Bohodukhiva, under en dag. Utanför ett tryckeri i Charkiv-regionen lyfter han en bunt tidningar mot näsan, drar in luft i lungorna och utbrister: ”Det doftar färsk tidning!” Vasyl Myrosjnyk distribuerar själv tidningen längs gränsområdet vid fronten i nordöstra Ukraina. För den civila befolkningen som finns kvar längs gränsen är han en livsviktig länk till omvärlden – särskilt då strömförsörjning och tillgång till internet saknas.

Oberoende av vilka nyheter som ingår i hans tidning så kommer han med hopp.


Forskaren och författaren Mikael Kurkiala har skrivit en hel bok om det här med hopp. I Där pendeln har sitt fäste argumenterar han för att vi ska betrakta hopp som en plikt snarare än en känsla.

– Det finns ju den här slitna bilden som tillskrivs Luther, att även om jorden går under imorgon så planterar jag ett äppelträd i dag. Det är hopp, inte på grund av, utan trots, säger Mikael Kurkiala.

Ur det perspektivet kan man ju tänka att vi alltid är förpliktigade att hoppas, oberoende av våra omständigheter. Men för att tänka så måste man kanske kontextualisera hoppet en aning.

– En sjukhuspräst sa en gång att han aldrig har mött optimism vid någon dödsbädd, men väldigt ofta hopp.

I ett längre perspektiv kommer alla människor vi älskar någon gång att dö. Men vi lever inte med de perspektiven, vi lever med andra perspektiv, och därför kan vi hoppas.

– Vad ska vi hoppas på då vi är väldigt gamla eller väldigt sjuka? Jo, då kan vi hoppas på en god kopp kaffe eller ett meningsfullt möte. Vi måste plocka ner hoppet från de höga hästarna, säger Mikael Kurkiala.


Vad är då hopp för oss som just nu lever i trygghet men ser på utvecklingen i omvärlden med oro? Frågan går till prästen Heidi Juslin-Sandin. Hon har en bakgrund inom Röda korset där hon i 20 år arbetat med kris och katastrof.

– Mycket av det jag jobbat med, som jordbävningar, tsunamin och översvämningar, kan jämföras med situationen i världen just nu. Det händer saker långt borta som har efterverkningar också här, men det händer inte konkret hos oss, säger hon.

I sådana lägen vill hon betona kraften i att fortsätta med de goda rutinerna som utgör vardagen. Medan Vasyl Myrosjnyk fortsätter köra ut sin tidning fortsätter du och jag med vårt.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan eller som en känsla. Hoppet föds ur att jag i vardagen kan göra små goda saker. Jag kan hålla upp dörren för någon med många väskor vid järnvägsstationen eller ge några euro extra i kollekten.

Samtidigt kan de egna tendenserna till hopplöshet och oro kännas lite obekväma, ja rent av pinsamma. Vem är jag att vara orolig för världens tillstånd då barnen i Gaza varken har tillgång till mat, elektricitet eller sjukvård?

Oron för det abstrakta är en oro förbehållen de priviligerade.

– Ja. Varför kom jag undan? Det är också en slags kris, och det finns inget svar på den frågan, säger Heidi Juslin-Sandin.

Då frågor utan svar samlas på hög kan bönen bli svår att formulera. Ska man fortsätta be om fred på jorden då upprustningen är ett faktum? Ska man be om vishet för alla länders ledare då vissa av dem är diktatorer?

Själv tar Heidi Juslin-Sandin till Psaltaren då hon upplever att andra böner saknar klangbotten.

– Där möter jag en ångest och förtvivlan som jag kan känna igen mig i även om formuleringarna ligger långt bakåt i tiden.

– Det är inga puttenuttiga ord om tröst. Det är stora sår, kamp och krig. Samtidigt finns där också lovsång och hopp.



Som hjorten längtar till bäckens vatten,

så längtar jag till dig, o Gud.

Jag törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När får jag komma,

när får jag träda fram inför Gud?

Tårar har blivit min föda

dag och natt.

Ständigt frågar man mig:

»Var är din Gud?«

Psalm 42: 1–4



Medan Heidi Juslin-Sandin söker i Psaltaren letar Mikael Kurkiala förbannelser. Han upplever att bönens språk inte räcker till för att härbärgera den känsla av maktlöshet som växer i honom då han ser på världens tillstånd.

– För förtvivlan tror jag att bönens språk fungerar, men vreden är svårare att paketera i bönens form. Där tror jag att vi behöver andra uttryck.

Om vi godkänner att Gud blev människa kan vi inte heller förneka vreden inom oss, tror han. För vreden är ju högst mänsklig, och religionen måste kunna svara an mot det som människan är.

– Vreden som många bär inom sig skapar en ordlöshet, för man vill inte svära i sina böner till Gud.


Om man inte vill leta förbannelser kan man gå i gudstjänst. Gudstjänstens och mässans formuleringar är äldre än Nya testamentet, och de är välbeprövade av generationer innan oss. I gudstjänsten är vi dessutom tillsammans, och då villkoren för våra liv förändras, då tror Heidi Juslin-Sandin att vi behöver varandra.

– I sådana här tider har också kyriet blivit viktigt för mig. Herre förbarma dig. Kyrie eleison. Den bönen tar vid där orden tar slut. Vi får bäras av den, och det tror jag att kyrkan gjort i alla tider. Särskilt då det varit kris.


När alla vägar framåt tycks vara blockerade växer ofta millenaristiska rörelser. Det syns genom historien.

Det här är rörelser som förutspår den nuvarande världens slut och ett kommande tusenårigt lyckorike som ska inträda efter undergången.

– Precis det hände hos de nordamerikanska urfolk som jag jobbat hos. Under 1800-talet berövades de inte bara politisk makt, utan också alla former för meningsskapande. Väckelserörelser av det här slaget är ett sätt att reagera på en svår låsning i samtiden, säger Mikael Kurkiala som i grunden är kulturantropolog. Mellan 1991 och 1997 gjorde han fältarbete i reservatet Pine Ridge i South Dakota, hem för oglala lakota (sioux)-folket.

Men det finns också mindre dramatiska och mer konstruktiva religiösa praktiker att ta till i kristider. Själv slår han ett slag för fastan.

– Det är en religiös praktik som har fått en ganska undanskymd ställning och som kunde dammas av, särskilt vad gäller att dra ner på tempot och strypa inflödet av information. I fastan kunde många av oss dra ner på nyttjandet av till exempel sociala medier.

Mikael Kurkiala som jobbar för Svenska kyrkan ser att många svenska ungdomar har bättre kännedom om ramadan än om den kristna fastan, men de lär sig om den kristna fastan genom ramadan.

– En del av kristendomens återkomst handlar om en växande medvetenhet som följer av närvaron av andra religioner.

I sin bok Där själen går i exil skriver han att Gud är närvarande som en frånvaro i en avsakraliserad värld. ”Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”

– Jag tror att tomrummet blir mer kännbart i kris, och då blir också längtan efter att det ska fyllas mer kännbart. Det genererar en gudslängtan.


Då det blir misstänkt stillsamt längs vägarna stannar Vasyl Myrosjnyk sin Renault för att ta av den skottsäkra pressvästen – han vill inte dra onödig uppmärksamhet till sig. Sen kör han vidare med en hand på ratten. Med den andra tecknar han korstecknet över sin panna och sitt bröst. Han fortsätter framåt. Han har en tidning att dela ut.

Text: Rebecca Pettersson


FÖRSÄLJNING. Lägerholmen Mataskär i Esbo, med alla sina byggnader, har sålts till en privatperson för ett sjusiffrigt belopp. 8.9.2021 kl. 10:15

kyrkoherdeval. I söndags träffades Pedersöre församlings tillträdande kyrkoherde Mia Anderssén-Löf, vice ordförande Krister Mård och biskop Bo-Göran Åstrand för att utbyta tankar kring församlingsarbetet. 7.9.2021 kl. 12:45

BÖN. När man inte klarar av att be kan man testa att be på ett nytt sätt. 3.9.2021 kl. 15:18

RÄTTEGÅNG. Besvärstiden gick ut och hovrättens dom överklagades inte – den frikännande domen i målet mot Martyrkyrkans vänner står alltså fast. 2.9.2021 kl. 16:56

studieliv. Sonja Jakobsson rör sig i högskolornas korridorer och får ägna sig åt något av det hon gillar mest – att höra människors berättelser. 2.9.2021 kl. 16:52

studier. Moa Widjeskog studerar på ett kristet college i Kentucky. Hon har mött värme och vänlighet, men också attityder som är helt främmande för henne. 2.9.2021 kl. 09:19

LIVSBANA. Vanligtvis säger man att man snubblat in i en karriär. Det gjorde inte Mårten Wallendahl. En kompis som snubblade över honom ledde in honom på den livsbana han nu är i. 1.9.2021 kl. 16:37

BÖN. Cita Nylund tog initiativ till att starta en bönetråd på Facebook. Varje vecka samlas gruppmedlemmarna på sitt håll och ger av sin bönetid åt andra. – Det är ganska stort fast det är litet. 1.9.2021 kl. 12:45

familjeliv. När Oskar Boije var en vecka gammal fick hans föräldrar veta att han har 47 kromosomer. – Oskar förankrar oss här och nu, säger Erika och Mattias Boije. 1.9.2021 kl. 09:13

kyrkoherdeval. Den livliga debatten inför herdevalet i Pedersöre har väckt frågor. Vad måste en kyrkoherde vara bra på? Att lyssna, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 31.8.2021 kl. 09:12

Afghanistan. I Whatsapp-gruppen för afghankristna i Finland delas dagligen böneämnen för Afghanistan och de kristna afghanerna, säger Miragha Sediqi från den afghankristna föreningen i Finland. 30.8.2021 kl. 12:57

diskussion. Biskop Bo-Göran Åstrand ställde in en planerad radiointervju denna vecka för att brådskande åka till Pedersöre för att bekanta sig med stämningarna där efter kyrkoherdevalet. Under besöket träffade han åtminstone församlingsrådets viceordförande Krister Mård. 27.8.2021 kl. 15:21

UNDERSTÖD. Kyrkostyrelsens plenum beviljade i augusti understöd på sammanlagt en miljon euro till byggnadsprojekt i församlingarna. 26.8.2021 kl. 13:33

LIVSBERÄTTELSE. Ända sedan hon som barn satt under bordet och lyssnade på de vuxna som pratade har Katarina Vestersund fascinerats av människomöten. Att möta människor är just det hon får göra idag trots att planerna på att bli diakonissa kom av sig. 21.8.2021 kl. 06:50

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43

ISRAEL-PALESTINA. Noga Ronen från Israel ville i åratal lyssna till palestinierna och vara pacifist. Men fyra månader efter 7 oktober-massakern vet hon inte om hon vill det längre. 19.2.2024 kl. 13:29

ISRAEL-PALESTINA. Mohammed från Nasaret går här fram. Själv är han inte född i Jesus barndoms stad, utan i en före detta fransk armébarack i Syrien. Sedan över 30 år bor han i Borgå. Men sitt blåa palestinska flyktingpass ska han aldrig ge upp. 19.2.2024 kl. 13:55

UTSEENDE. Eva Kela blev förskräckt när hon plötsligt såg sig bli en ”medelålders tant” och gjorde ett tv-program om det som hon aldrig trodde skulle drabba henne själv. 19.2.2024 kl. 16:41

Kolumn. Då jag skriver dessa ord är det några dagar kvar tills valet till kyrkomöte. Då du läser dessa ord är valet över och vi har fått en ny samling människor som får fatta beslut om kyrkans framtid. 19.2.2024 kl. 08:00