Hoppet är något vi aktivt kan vara med och skapa, till och med då hela världen tycks ha blivit galen

hopp.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon.

24.3.2025 kl. 18:48


Varifrån kommer alla strider och konflikter bland er? Kommer de inte från begären som kämpar i era kroppar? (Jakobs brev 4: 1–3)

Du öppnar tidningen och möts av nyheter som du måste läsa två gånger för att förstå. Det är som om världen själv är svår att känna igen.

Demokratiskt valda ledare allierar sig med diktatorer. Begrepp som rätt och fel, sant och falskt, blandas ihop. Samtidigt fortsätter människor att lida, dö och sörja.

Att be om fred kan kännas naivt då det bara verkar blir värre. Men då bönen fastnar i halsen finns det uråldriga traditioner att luta sig mot. Och om man inte kan be – då kan man kanske förbanna?


I en kommentar i Dagens Nyheter avhandlar Björn Wiman USA:s utrikespolitiska förehavanden sedan Trumps tillträde, men framför allt skriver han om dokumentärfilmen Vid frontlinjen som framställts av Ukrainas Journalistförbund.

I dokumentären får vi följa Vasyl Myrosjnyk, chefredaktör för lokaltidningen Bohodukhiva, under en dag. Utanför ett tryckeri i Charkiv-regionen lyfter han en bunt tidningar mot näsan, drar in luft i lungorna och utbrister: ”Det doftar färsk tidning!” Vasyl Myrosjnyk distribuerar själv tidningen längs gränsområdet vid fronten i nordöstra Ukraina. För den civila befolkningen som finns kvar längs gränsen är han en livsviktig länk till omvärlden – särskilt då strömförsörjning och tillgång till internet saknas.

Oberoende av vilka nyheter som ingår i hans tidning så kommer han med hopp.


Forskaren och författaren Mikael Kurkiala har skrivit en hel bok om det här med hopp. I Där pendeln har sitt fäste argumenterar han för att vi ska betrakta hopp som en plikt snarare än en känsla.

– Det finns ju den här slitna bilden som tillskrivs Luther, att även om jorden går under imorgon så planterar jag ett äppelträd i dag. Det är hopp, inte på grund av, utan trots, säger Mikael Kurkiala.

Ur det perspektivet kan man ju tänka att vi alltid är förpliktigade att hoppas, oberoende av våra omständigheter. Men för att tänka så måste man kanske kontextualisera hoppet en aning.

– En sjukhuspräst sa en gång att han aldrig har mött optimism vid någon dödsbädd, men väldigt ofta hopp.

I ett längre perspektiv kommer alla människor vi älskar någon gång att dö. Men vi lever inte med de perspektiven, vi lever med andra perspektiv, och därför kan vi hoppas.

– Vad ska vi hoppas på då vi är väldigt gamla eller väldigt sjuka? Jo, då kan vi hoppas på en god kopp kaffe eller ett meningsfullt möte. Vi måste plocka ner hoppet från de höga hästarna, säger Mikael Kurkiala.


Vad är då hopp för oss som just nu lever i trygghet men ser på utvecklingen i omvärlden med oro? Frågan går till prästen Heidi Juslin-Sandin. Hon har en bakgrund inom Röda korset där hon i 20 år arbetat med kris och katastrof.

– Mycket av det jag jobbat med, som jordbävningar, tsunamin och översvämningar, kan jämföras med situationen i världen just nu. Det händer saker långt borta som har efterverkningar också här, men det händer inte konkret hos oss, säger hon.

I sådana lägen vill hon betona kraften i att fortsätta med de goda rutinerna som utgör vardagen. Medan Vasyl Myrosjnyk fortsätter köra ut sin tidning fortsätter du och jag med vårt.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan eller som en känsla. Hoppet föds ur att jag i vardagen kan göra små goda saker. Jag kan hålla upp dörren för någon med många väskor vid järnvägsstationen eller ge några euro extra i kollekten.

Samtidigt kan de egna tendenserna till hopplöshet och oro kännas lite obekväma, ja rent av pinsamma. Vem är jag att vara orolig för världens tillstånd då barnen i Gaza varken har tillgång till mat, elektricitet eller sjukvård?

Oron för det abstrakta är en oro förbehållen de priviligerade.

– Ja. Varför kom jag undan? Det är också en slags kris, och det finns inget svar på den frågan, säger Heidi Juslin-Sandin.

Då frågor utan svar samlas på hög kan bönen bli svår att formulera. Ska man fortsätta be om fred på jorden då upprustningen är ett faktum? Ska man be om vishet för alla länders ledare då vissa av dem är diktatorer?

Själv tar Heidi Juslin-Sandin till Psaltaren då hon upplever att andra böner saknar klangbotten.

– Där möter jag en ångest och förtvivlan som jag kan känna igen mig i även om formuleringarna ligger långt bakåt i tiden.

– Det är inga puttenuttiga ord om tröst. Det är stora sår, kamp och krig. Samtidigt finns där också lovsång och hopp.



Som hjorten längtar till bäckens vatten,

så längtar jag till dig, o Gud.

Jag törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När får jag komma,

när får jag träda fram inför Gud?

Tårar har blivit min föda

dag och natt.

Ständigt frågar man mig:

»Var är din Gud?«

Psalm 42: 1–4



Medan Heidi Juslin-Sandin söker i Psaltaren letar Mikael Kurkiala förbannelser. Han upplever att bönens språk inte räcker till för att härbärgera den känsla av maktlöshet som växer i honom då han ser på världens tillstånd.

– För förtvivlan tror jag att bönens språk fungerar, men vreden är svårare att paketera i bönens form. Där tror jag att vi behöver andra uttryck.

Om vi godkänner att Gud blev människa kan vi inte heller förneka vreden inom oss, tror han. För vreden är ju högst mänsklig, och religionen måste kunna svara an mot det som människan är.

– Vreden som många bär inom sig skapar en ordlöshet, för man vill inte svära i sina böner till Gud.


Om man inte vill leta förbannelser kan man gå i gudstjänst. Gudstjänstens och mässans formuleringar är äldre än Nya testamentet, och de är välbeprövade av generationer innan oss. I gudstjänsten är vi dessutom tillsammans, och då villkoren för våra liv förändras, då tror Heidi Juslin-Sandin att vi behöver varandra.

– I sådana här tider har också kyriet blivit viktigt för mig. Herre förbarma dig. Kyrie eleison. Den bönen tar vid där orden tar slut. Vi får bäras av den, och det tror jag att kyrkan gjort i alla tider. Särskilt då det varit kris.


När alla vägar framåt tycks vara blockerade växer ofta millenaristiska rörelser. Det syns genom historien.

Det här är rörelser som förutspår den nuvarande världens slut och ett kommande tusenårigt lyckorike som ska inträda efter undergången.

– Precis det hände hos de nordamerikanska urfolk som jag jobbat hos. Under 1800-talet berövades de inte bara politisk makt, utan också alla former för meningsskapande. Väckelserörelser av det här slaget är ett sätt att reagera på en svår låsning i samtiden, säger Mikael Kurkiala som i grunden är kulturantropolog. Mellan 1991 och 1997 gjorde han fältarbete i reservatet Pine Ridge i South Dakota, hem för oglala lakota (sioux)-folket.

Men det finns också mindre dramatiska och mer konstruktiva religiösa praktiker att ta till i kristider. Själv slår han ett slag för fastan.

– Det är en religiös praktik som har fått en ganska undanskymd ställning och som kunde dammas av, särskilt vad gäller att dra ner på tempot och strypa inflödet av information. I fastan kunde många av oss dra ner på nyttjandet av till exempel sociala medier.

Mikael Kurkiala som jobbar för Svenska kyrkan ser att många svenska ungdomar har bättre kännedom om ramadan än om den kristna fastan, men de lär sig om den kristna fastan genom ramadan.

– En del av kristendomens återkomst handlar om en växande medvetenhet som följer av närvaron av andra religioner.

I sin bok Där själen går i exil skriver han att Gud är närvarande som en frånvaro i en avsakraliserad värld. ”Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”

– Jag tror att tomrummet blir mer kännbart i kris, och då blir också längtan efter att det ska fyllas mer kännbart. Det genererar en gudslängtan.


Då det blir misstänkt stillsamt längs vägarna stannar Vasyl Myrosjnyk sin Renault för att ta av den skottsäkra pressvästen – han vill inte dra onödig uppmärksamhet till sig. Sen kör han vidare med en hand på ratten. Med den andra tecknar han korstecknet över sin panna och sitt bröst. Han fortsätter framåt. Han har en tidning att dela ut.

Text: Rebecca Pettersson


Kyrka. Församlingsvalet närmar sig och det är dags att anmäla sig som kandidat. Men hur går det till och vad ger kandidaterna sig in på? 18.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Tammerfors beslöt för en dryg vecka sedan att frånta teol.dr. Matti Väisänen hans prästrättigheter. 17.8.2010 kl. 00:00

Världen. För första gången på 88 år har kristna fått fira mässa i Sumelaklostret i Turkiet. 16.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Texten i sången har en avgörande betydelse för Debbie-Ann Bax när hon sjunger. En lovsång är inte bara en sång för henne, den är snarare en trosbekännelse. 13.8.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Augustis åskkvalmiga 
nätter står i bjärt kontrast till den gångna vinterns stelfrusna livslandskap där jag, med professionell hjälp, gjorde djupdykningar i redan bortgångna släktingars kamp och kriser. 12.8.2010 kl. 00:00

Ledare. I början av sommaren sågs knipan med dödsförakt vandra ner med sina nykläckta dunungar till vattnet. Det har hänt att fåglarna marscherat tvärs igenom gatukorsningar och trafiklarm. 12.8.2010 kl. 00:00

Människa. Gunilla Nymanders klienter har lärt henne att se glädjen i det lilla och att börja snurra sina pärlor i tid. 12.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Tammerfors stift beslöt vid sitt möte den 11 augusti att teologie doktor Matti Väisänen förlorar prästämbetet. 11.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Många finländare som flyttar utomlands noterar inte sin identitet som finländare och lutheraner förrän de flyttat. Utomlands fyller även den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ett behov. 11.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Enstaka bibelord lösryckta ur sitt sammanhang kan ge snedvridna utslag på det religiösa, sexuella och ekonomiska området inom väckelserörelser. Tillåter ledarna dessutom ingen kritik inom rörelsen ligger det nära till hands att det hela barkar åt skogen. 11.8.2010 kl. 00:00

Världen. Händelsen med de mördade biståndsarbetarna i Afghanistan bekymrar också samarbets- och missionsorganisationer i Finland, även om de två finlandssvenska biståndsarbetare som finns i Kabul inte svävar i någon direkt fara. 10.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Sjömanskyrkan har betjänat finländare utomlands i 135 år. 9.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. I många församlingar är det tradition att ge förstaklassisterna möjlighet till välsignelse innan skolan börjar. 8.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Ögonen förmedlar sinnesupplevelser mellan liv och död för sommarens konstpublik. 6.8.2010 kl. 00:00

Övriga. – Pappaaa, varför är det murar oss emellan och vad är mitt eget knutna jaa-ag? 5.8.2010 kl. 00:00

utmattning. Två gånger har Sanna Karlsson blivit utmattad, två gånger har hon återvänt till arbetslivet. – Jag har lärt mig att allt inte behöver vara perfekt. Det räcker om det är tillräckligt bra. 26.3.2020 kl. 11:55

samarbetsförhandlingar. Närpes församling har också meddelat om samarbetsförhandlingar. Det är första steget i en process som kan leda till permitteringar av församlingens anställa. 24.3.2020 kl. 08:55

permitteringar. Kyrkans officiella linje är att församlingarna och kyrkan inte ska permittera sina anställda utgående från den erfarenhet vi har av coronaviruset idag. 23.3.2020 kl. 17:56

pandemi. Alla missionärer som tillhör riskgrupper har kallats hem från fältet. För övrigt får de som vill stanna i arbetsområdet välja att stanna frivilligt. 23.3.2020 kl. 16:48

Seniorer. Undantagstillstånd råder och äldre personer uppmanas hålla sig hemma och undvika att röra sig ute bland folk. Helsingfors-hjälpen, som är församlingarnas och stadens gemensamma projekt, inledde sin verksamhet i fredags. 23.3.2020 kl. 15:41