Den 24 februari hade det gått tre år sedan Ryssland invaderade Ukraina. För att minnas dagen och krigets offer ordnade Helsingfors kyrkliga samfällighet ljuständning på Senatstorget.
En som var där var ukrainska Iryna Gorkun-Silén, som är kulturkoordinator vid Ukrainska föreningen i Finland.
Det har gått tre år sedan Ukraina invaderades, och kriget fortsätter. Hur känns den här dagen för dig?
– Jag kan inte tro att det redan gått tre år. Jag har ju hoppats och hoppats att det ska sluta snart. Och samtidigt är det just nu svårt att vara positiv.
För tre år sedan var hon höggravid hemma i Finland: hon skulle få barn i slutet av februari.
– Det var svårt för mig. Jag tittade på all nyheter och såg gravida kvinnor som inte hade det lika bra som jag. Jag var tvungen att försöka tänka på goda saker i stället.
I samband med kriget blev hon aktiv i Ukrainska föreningen i Finland. Hon är musiker, doktorand vid Sibelius-Akademin.
– När kriget bröt ut började vi göra mer tillsammans, och min halvtidsanställning som kulturproducent blev med tiden en heltidsanställning.
Under krigsåren har hon rest till Ukraina tre gånger.
– Varje gång tar jag med mig musikinstrument till unga ukrainska musiker. Jag har kontakt med musikskolor i Ukraina, bland annat i Irpin, Charkiv, Sumy och Borodjanka, och innan jag åker frågar jag vad de behöver. Vi säljer biljetter till konserter vi ordnar i Finland och för pengarna köper vi instrument.
Hur ser du på Ukrainas framtid?
– Det beror på vilken dag du frågar mig. Vissa dagar känns det att allt ser dåligt ut, jag vet inte ens om Ukraina finns nästa år. Det har gått så länge och ingenting händer. Så många människor och länder hjälper till, men det räcker ändå inte. Många av mina vänner har flyttat från Ukraina. Några har återvänt, men de som bor annanstans är ganska pessimistiska. De vet inte om de någonsin kommer att återvända.
– Men det kommer också dagar då jag tänker att det kan sluta bättre.
Här i Finland tänker vi kanske att det kan gå för Ukraina som för oss: att landet måste avstå från territorium men ändå bevara sin självständighet. Vad tror du?
– Jag tänker inte att det räcker, jag tror inte att det stoppar Ryssland. Jag känner många från Donetsk, eller sådana som flyttat från Krim eller Mariupol, Irpin och Butja. Jag tror att min bild av Ryssland påverkas av det. Jag tror inte att Ryssland nöjer sig med territorier. Det hjälper inte att prata om vad vi ska ge upp, något annat måste stoppa dem först.
Är det viktigt att finländare samlas och tänder ljus för Ukraina?
– Ja. Och jag tror inte det är viktigt bara för ukrainare utan för finländare också. Det påminner oss om att kriget inte är slut, det pågår fortfarande. Men det är också något med ljus – ett ljus ger en känsla av att något är lite bättre.
– Jag hörde en skådespelare säga att den bästa sak vi kan göra är att vara aktiva på något sätt. För det är något vi behöver. Jag är jätteimponerad av alla finländare som kör bilar med bistånd till Ukraina.
Iryna Gorkun-Silén
Gör: Flöjtist, doktorand vid Sibelius-Akademin, kulturkoordinator vid Ukrainska föreningen i Finland.
Familj: Man, två barn och en hund.
Lärt sig svenska: av sin man, sina barn och på Arbis.
Vackraste ordet på ukrainska: ”kokhannya”, kärlek.
