Vi träffas på Designmuseet i Helsingfors, för Cecilie Jørgensen Strømmen är intresserad av finsk design.
– Marimekko, Iittala, Arabia, Johanna Gullichsen, räknar hon upp.
Hon lyfter på muggen i Designmuseets kafé.
– Aha, det här är Iittalas nya mönster!
Eero Aarnios Åskboll (Pallotuoli) är en finsk designklassiker. Cecilie Jørgensen Strømmen provsitter den i Designmuseet i Helsingfors.
Hon har bott i Helsingfors i ett år och några månader tillsammans med sin man Wegger Christian Strømmen, som är Norges ambassadör i Finland.
– Vi är så tacksamma för hur vi blivit emottagna här – bättre än i någon stad där vi bott tidigare. Men jag ser inte fram emot vintern, den är lång och mörk och hal som i Norge … I år måste jag skaffa dubbskor.
Hon växte upp i Grimstad i södra Norge, i det norska bibelbältet. Hennes familj var stor – bägge föräldrarna hade många syskon – och särskilt om somrarna samlades hela släkten i Grimstad.
– Jag lärde mig att folk är väldigt olika, men alla ska ändå bli inkluderade.
I högstadiet engagerade hon sig i det kristna skolungdomsarbetet. Hon gick på ledarkurs och fick förtroendeuppdrag.
– Det räckte länge innan jag insåg att den organisationen inte var för kvinnliga präster.
Men hon hade inte tänkt bli präst på den tiden. Hon skulle bli läkare. Hon tog ett mellanår efter gymnasiet och studerade vid en folkhögskola i Alta uppe i norr för att förbereda sig inför inträdesexamen.
– Men sedan tänkte jag att om jag ska studera medicin måste jag ha koll på mina värderingar. Så jag bestämde mig för att gå en bibelskola.
Oslo, Norge
Hon trivdes i Oslo, där bibelskolan var, men undervisningen var inte riktigt för henne.
– Man kan få en överdos av Bibeln. Jag ville ha mer kunskap.
Alltså började hon gå på föreläsningar vid teologiska fakulteten, och det tyckte hon var härligt. Teolog hade hon ändå inte tänkt bli. Men ett möte ändrade på allt.
– Jag träffade studentprästen vid teologiska fakulteten i juli, och jag kom ut som teologistuderande!
Under studietiden sökte hon sig första gången utomlands. Hon studerade i Tyskland, och hon fick ett stipendium för att studera nyhebreiska i Israel och få en examen på det.
– Men det var så svårt! När läraren föreläste på hebreiska förstod jag ingenting. Jag var helt säker på att jag skulle misslyckas med tenten. Då reste jag hem och fick låna ett rum på biblioteket och satt varje dag och läste hebreiska, både för- och eftermiddag. Jag plöjde igenom hela Första Mosebok på hebreiska. Då kunde jag det!
Under studieåren hände något annat som skulle forma hennes liv: hon gick på en väns bröllop.
– Och när jag kom hem sa jag till mamma: Nu har jag träffat någon speciell.
Det är 40 år sedan hon träffade sin man, och idag har de varit gifta i 37 år. Största delen av sitt äktenskap har de bott utomlands. Det har svetsat dem samman på ett sätt som ett annorlunda liv inte hade gjort.
– Det är så livet i utlandet blir: You make it or you break it.
Det är 40 år sedan hon träffade sin man, och idag har de varit gifta i 37 år. Största delen av sitt äktenskap har de bott utomlands.
Tel Aviv, Israel
År 1987 var hon klar med sina teologistudier, och hade gift sig. Hennes man var jurist och advokat, men intresserad av att jobba i utrikestjänst.
– Vi kände att alla runt omkring oss gärna ville forma oss, men vi ville hitta vår egen grund först. Vi ville bygga upp vår egen identitet – vi är nämligen ganska snälla och eftergivna båda två.
Hon längtade efter att bli prästvigd tillsammans med sina studiekamrater, men det gick inte. Enligt reglerna måste hon bli ordinerad till en tjänst, och hon skulle ju åka iväg med sin man.
– Jag var så ledsen! När alla mina vänner blev ordinerade satt jag och grät.
I stället åkte hon till Tel Aviv i Israel med sin man.
– Den första intifadan hade startat, men det var också fredsförhandlingar och en optimism i luften. Israel såg helt annorlunda ut då än det gör idag. På vår tid präglades kulturen mycket av det europeiska arvet – det har kommit många judar från andra håll till Israel efter det. Det har förändrat samhället mycket.
Den första stationeringen, säger hon, kryper in under huden.
– Jag lider verkligen över situationen i Israel just nu. Vi har goda vänner på bägge sidor. Det är helt förfärligt.
I Israel föddes parets äldsta dotter, Ruth.
– Jag födde i slutet av sabbaten, med utsikt mot Betlehem, två dagar efter invasionen i Kuwait. Det var väldigt speciellt. Jag fick veta att sjukhusdräkten jag hade på mig var donerad av kyrkan i Finland. Så här vävs allting samman.
Genève, Schweiz
Deras följande stationeringsort blev Genève – och då blev hon äntligen ordinerad till präst vid Ekumeniska centret. I prästvigningen deltog inte bara biskopen från Bergen utan också Ishmael Noko, som ett år senare blev generalsekreterare för Lutherska världsförbundet.
– Han sa till mig: Jag har fått ta del av den apostoliska successionen från den finska kyrkan, så nu får du den! Jag var gravid med vår yngre dotter Ester då. Jag kände verkligen tyngden av de tolv, välsignande händerna på mitt huvud.
Åren utomlands har lärt henne mycket om nyttan i att vara nyfiken och flexibel.
– När jag blev präst var det en sak som jag ville: leva flexibelt, inte jobba från nio till fem. Jag har en grundläggande trygghet i mig själv och som jag fått bekräftad i kyrkan och tron. Och så har jag haft min familj, där vi bekräftar varandra. Det är klart att jag hade varit en annan om jag stannat hemma i Norge … Men nu kan jag mycket om många ting. Jag har lärt mig ha ordning och reda, ha en känsla av översikt. Jag har lärt mig att det viktiga är att ha aptit på livet.
New York, USA
Deras följande långa utlandskommendering var i New York, USA. Också den här gången gjorde de listor, bad och funderade inför resan.
– Barnen kunde nästan ingen engelska, men hade sett nästan hela Pride and prejudice (brittisk teve-serie som bygger på Jane Austens roman) tillsammans med oss. Det var en väldig övergång. Vi kom fram till Thanksgiving-helgen, och allt var helt dött. Döttrarna skulle börja i skolan, vi skulle flytta in och skapa ett hem före jul. Det var mycket på en gång, men det gick det också. Vår inställning var: det är vi mot världen.
I USA började hon studera teologi igen vid det lutherska teologiska seminariet i Philadelphia. Hon kom in på doktorsprogrammet och doktorerade på ämnet att hitta det heliga i det vardagliga.
– En dag i veckan pendlade jag från New York till Philadelphia. Då såg jag USA:s baksida. Det var nedslitna tåg, slitna människor som pendlade till sina jobb. Många av mina medstudenter hade inte råd att gå till tandläkaren. Om de hade en sjukdom hade de inte råd med behandling. De levde väldigt enkelt.
När hon jobbade med sin avhandling ville hon få syn på hur gudstjänstens element går igen i vår vardag.
– Det vi gör måste ju vara meningsfullt! Om det inte är meningsfullt, då är det inte värt någonting. Det har jag också sagt till mina barn: Om tron inte hjälper dig i världen är den inte värd ett dyft. Den ska vara trygg, den ska lyfta dig och bära dig.
Efter fyra år i New York flyttade de till Genève igen, och därifrån så småningom till Washington DC, som varit deras viktigaste post: hennes man var norsk ambassadör där 2007–2013.
Washington, USA
Nu skildes familjen åt, för den äldsta dottern, Ruth, studerade i Genève och bodde kvar där. Cecilie jobbade med ett liturgiskt nätverk, upplevde presidenterna Bush och Obama – och extasen under de första Obama-åren. Under perioderna mellan utlandsstationeringarna har hon hunnit jobba som präst i Norge.
Hon har bett mycket under alla år.
– Var gång vi flyttat har vi bett. Vad är rätt? Jag har bett tills jag fått en känsla av frid. Alltid när jag är väldigt orolig ber jag. När jag ber klarar jag av att träda tillbaka lite, och då blir bilden tydligare.
Hon börjar dagen med att läsa dagens bibelord.
– Det bästa är att hitta en stund att vara stilla. Du kan också gå ut i naturen och hitta ett ställe där det inte blåser. Du kan uppleva vinden som Guds ande. Stillhet är något man måste öva på. Silence is the gate to the soul, and the soul is the gate to God, säger hon. (Tystnad är själens port, och själen är porten till Gud.)
Det handlar också om att våga gå in i det som känns som ett tomrum. Det kan till och med se mörkt ut där.
– För att kunna gå in där måste man också ha en övertygelse om att Gud kommer mig till mötes och att han inte vill straffa mig. Att han älskar mig.
– Jag märker ofta att när jag inte kommer igång med något så är det för att jag är rädd för att misslyckas.
London, Storbritannien
Innan de kom till Finland bodde de i London i fem år. Där fick hon jobba som präst i St Mary Abbotts i Kensington.
– Uppbrott har inte varit svåra för mig. Du vet japanska Marie Kondo, hon som samlar de saker hon inte behöver och tackar för dem innan hon ger dem vidare? Så har vi gjort. När vi flyttat in på ett ställe har vi bett Gud välsigna det, när vi flyttat ut har vi tackat. Och så har vi låst dörren. Vi tar goda minnen med oss, men man måste också gå vidare. Om du bara tittar bakåt ser du ju inget av det som finns framför dig.
När de flyttade in i huset i London var det en av de anställda som informerade henne om att det spökade där.
– Då sa jag: ”Vet du vad, nu ber vi en bön. Om det är goda spöken får de stanna, om de är onda får de gå bort.” Så bad vi, och jag upplevde aldrig några spöken där. Jag är inte rädd.
Helsingfors, Finland
Cecilie och hennes man kom till Finland i augusti 2023. Hon har hunnit jobba lite med det engelska arbetet i Matteus församling, hon har haft uppdrag i rikssvenska Olaus Petri – som har blivit hennes och hennes mans hemförsamling i Helsingfors.
– Jag var nog lite naiv när vi flyttade till Helsingfors, jag tänkte att här kan jag jobba som präst. Men man måste nog kunna lite finska även om man jobbar på svenska. Som många utlänningar säger: livet är kort och att lära sig finska är svårt. Men i Olaus Petri och Matteus församling räcker det med svenska och engelska.
Här i Finland fick hon uppleva ett pingstunder.
– Jag blev ombedd att döpa den tjeckiske ambassadörens son. Och hela diplomatkåren kom – muslimer, ortodoxa, katoliker, hinduer och buddhister. Vi upplevde en sådan enhet kring det här nya livet som vi fick bära fram i kyrkan och välsigna.
Inför framtiden känner hon lugn. Vem vet vad som väntar dem efter Helsingfors?
– Jag har lärt mig att mina bekymmer inte gör någon större nytta och att det enda man alltid kan göra är att be. Jag har en man som jobbar med politik och sitter uppe och följer med allt. Det är tungt och det är spännande. Min uppgift är att vara en trygg hamn. Vi ska inte rymma från världen, men vi kan försöka föra in det heliga i den.
