För omkring tio år sedan blev Anne Hietanen, kulturredaktör på Svenska Yle, ombedd att ställa upp på en intervju för Kyrkpressen.
– Då tackade jag nej. Jag kände inte att jag var ”tillräckligt kristen”. Men med tiden har jag insett att kyrkan rymmer en mångfald av människor, alla med sina egna skäl att vara en del av den.
Anne Hietanen breder ut gamla fotografier på sig själv på kafébordet.
– Här är jag som barn. Jag var ganska glad när jag var liten. Men jag började läsa svåra, existentiella böcker som väldigt liten, som Pär Lagerkvist. Jag har alltid känt mig väldigt gammal.
När hon var tonåring drabbades hon av ätstörningar.
– Min ätstörning var väldigt svår. Men jag blev frisk.
Idag har hon varit frisk i trettio år.
– Ätstörningen är borta, men på något sätt bär jag den ändå med mig. Livet har alltid varit ganska tungt och svårt. När jag var yngre tänkte ofta ”hur ska jag orka hela livet?”. Livet kändes som ett oändligt projekt.
Livet har alltid varit ganska tungt och svårt. När jag var yngre tänkte ofta ”hur ska jag orka hela livet?”. Livet kändes som ett oändligt projekt.
I år har Anne Hietanen fyllt 50.
– Det är helt ljuvligt! Varje år har det blivit lite lättare att leva. När jag var ung kände jag tyngden av framtiden. Jag var så orolig – tänk om det inte går bra för mig. Jag kände extremt mycket press och krav. Jag tror att ganska många kvinnor känner igen sig i det idag. Nu när jag ser tillbaka på bilderna på mig själv önskar jag att jag kunde ha varit lite snällare med mig själv.
I år har Anne Hietanen fyllt 50. "Det är helt ljuvligt!"
Lite mer vuxen när pappa dog
Anne Hietanen har varken man eller barn.
– Jag har en mamma och en bror. Hittills har det inte känts sorgligt eller som ett problem. I stället känner jag att jag är nöjd med livet.
För ett år sedan dog hennes pappa.
– Jag känner sån frid med hans bortgång. Han var 80 och han fick ”fara med stövlarna på”.
– Man brukar säga att man blir vuxen när man får barn. För mig kändes som att jag blev lite mer vuxen när pappa dog. Samtidigt är jag ju så sjukligt barnslig. Det är en fin sak att vara barnslig. Pappa förblev ett stort barn ända till slutet. Jag tycker det var fint. Vår relation byggde mycket på humor. Jag själv skämtar som en tolvårig pojke, skrattar hon.
Humorn är viktig för henne.
– Om jag får någon att skratta kan det också vara jättevärdefullt. Jag har alltid tänkt att min själ går i moll. Livet är så svårt. Ett skratt kan rädda en människa.
Men hon ångrar alla gånger hon sårat någon med sina skämt.
– Trots att jag alltid menar väl förstår jag att folk blir ledsna ibland. Det är det sista jag vill.
Vad skulle du säga till Anne, 20 år?
– Du behöver inte stressa så mycket. Chilla lite. Du behöver inte lösa alla problem genast. Du kan ta en dag i taget. Jag har blivit bättre på det, speciellt sedan pappa dog.
– Jag skulle också ge rådet att våga vara mer sårbar och be om hjälp. Det var jag nog inte bra på som ung. Jag har aldrig velat vara till besvär. Men min erfarenhet nu är att folk tar hand om en. Det har aldrig hänt något dåligt för att jag har varit sårbar. Nu för tiden tänker jag att man nog får vara till lite besvär.
Det har aldrig hänt något dåligt för att jag har varit sårbar. Nu för tiden tänker jag att man nog får vara till lite besvär.
– Jag älskar att hjälpa andra – det är ju det som ger mitt liv mening. Varför låter jag inte andra hjälpa mig då? Att hjälpa en annan människa kan vara en kärlekshandling. Åtminstone är det det för mig.
Anne studerade litteraturvetenskap i Åbo. Här är hon på Åbo torg. FOTO: PRIVAT
Hur hjälper du andra?
– Jag tycker om att lyssna på människor, och många vill berätta saker för mig. Jag tycker att jag har ganska lätt att förstå folk. Det är en gåva att bara lyssna.
– Ibland har jag hjälpt människor med ätstörningar. Det är många jag inte har kunnat hjälpa, men att få försöka har varit otroligt meningsfullt för mig. Det är en nåd att få hjälpa andra.
– Jag tänker varje morgon att jag skulle vilja göra världen till en lite bättre plats och inte sämre. När jag går på gatan så ler jag mot alla. Många tänker säkert att ”vad är det för en dåre som går runt och ler mot alla?”. Men så tänker jag att det kanske är en av hundra som behöver det där leendet.
– Det är svårt att ta till sig några råd när man är ung, säger Anne Hietanen.
Vad har du ångrat i livet?
– Jag brukar inte ångra saker, men om jag ska ångra något så ska jag ångra att jag har jobbat så mycket. Att jag har pressat mig så hårt och försökt vara så perfekt.
– Men det är svårt att ta till sig några råd när man är ung. Det är först med åldern och ålderdomen som insikterna blir på riktigt, på ett djupare plan.
Anne Hietanen har alltid vetat att vi människor har en kort, begränsad stund här på jorden.
– Men nu vet jag det med alla celler. Att det är på riktigt.
Anne Hietanen
– Arbetar på Svenska Yle på kulturredaktionen, bland annat i podcasten Sällskapet.
– Född i Borgå, studerat till filosofie magister i Åbo och bor nu i Berghäll i Helsingfors.
– Familj: Alla jag möter.
– Hör till kyrkan. ”Att stödja diakonin känns väldigt viktigt för mig. Jag betalar gärna kyrkoskatt.”
– Roligt minne från konfimationstiden: ”Jag och min kompis kom på att vi kunde vara effektiva när vi samlade underskrifter. Vi gick på hel massa vigslar i Borgå domkyrka en sommarlördag. Vi kände ingen.”
Är aktuell med:
Anne Hietanen och författaren Michaela ”Kugge” von Kügelgen har sålt rättigheterna till en deckartrilogi till litterära agenten Elina Ahlback Literary Agency.
– Jag har försökt att skriva skönlitterärt hela mitt liv men det har aldrig blivit till något. Jag tog mig själv på för stort allvar, om jag skulle skriva ville jag ha nobelpriset. Nu skriver jag deckare med ”Kugge”. Jag har fått uppleva riktig skrivglädje med henne. Den första boken är nästan färdig och vi började med den andra boken för några veckor sedan, säger Anne Hietanen.
