Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

”Tillsammans” – ett ledord genom sorgen

FÖRLUST.

För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders.

5.9.2024 kl. 16:45

I oktober 2019 omkommer en man i en arbetsplatsolycka vid ett företag i Karleby. Mannen är inhyrd som arbetskraft från ett företag i Jakobstadsregionen som utför ytbehandlingar.

Mannen och hans kollega rengör en sprutpistol då thinnern som används vid rengöringen antänds. Det har bildats statisk elektricitet vid arbetsmomentet då thinnern sprutas ner i en plåthink. Mannen försöker bära ut hinken medan kollegan kallar på hjälp, men utgången är delvis blockerad. Mannen brännskadas svårt och dör senare av skadorna.

Olyckan utreds och tre tidigare förmän döms för dödsvållande och arbetarskyddsbrott av oaktsamhet. Det framkommer att det fanns brister i arbetarskyddet på arbetsplatsen. Utgångar var blockerade eller delvis blockerade och brandfilten i utrymmet var oanvändbar.

Mannen som dog hette Elias Värnström, och han var Anders och Iris Värnströms son.


En regnig sensommardag sitter Anders och Iris Värnström vid sitt köksbord hemma i Ytteresse i Pedersöre. Officiellt är det Anders första pensionsdag, men under sommaren har han mjukstartat med semester från jobbet som lärare vid Sursik skola i Pedersöre.

Iris, som en stor del av sitt yrkesliv jobbat inom småbarnspedagogik, är redan pensionär sedan några år tillbaka. Nu får paret mer tid tillsammans, och som tur är trivs de också i varandras sällskap.

Det här, att de trivs tillsammans, är något som de haft hjälp av sedan den där hösten 2019 då deras son Elias omkom, 29 år gammal. Om Elias hade levt i fyra dagar till hade han hunnit fylla 30. Nu blev han bara 29.

– Han hade börjat prata om sitt kalas och jag sa att vi gör en tårta här. Men då sa han att han skulle bjuda sina kamrater, och de hade också ställt till färdigt, säger Iris.

– De skulle ju överraska honom hade de tänkt. Men det blev på ett annat sätt, säger Anders.

Då familjen samlas fattas numera alltid en person. Elias hade ingen egen familj, så det var ofta han som dök upp först eller gick hem sist vid högtider och festligheter. Han umgicks mycket med sina syskon, och eftersom han inte behövde hålla reda på några egna småttingar kunde han ta sig tid för sina syskonbarn. Syskonbarnen fäste sig i sin tur vid honom.

En snäll äventyrare

Då Iris var tio år gammal dog hennes storebror i leukemi. Då förstod hon inte varför hennes föräldrar grät så mycket.

– Jag frågade ”Varför gråter ni? Vi ska ju alla dö en gång”. Jag tog det sådär barnsligt.

– Men mamma och pappa brukade prata om tiden innan min bror Bengt dog och tiden efter. Så är det också med oss nu. Tiden är uppdelad.

Även för Anders kom döden in i livet redan i barndomen. Hans farmor var sjuk och vårdades hemma. Hans mamma kunde säga åt honom att springa in till hennes rum för att se om hon levde.

– Jag var inte gammal då hon dog, och det var helt naturligt. Mamma brukade säga att människor som man inte är rädd för så länge de lever, dem behöver man inte heller vara rädd för då de är döda.

– Det tror jag att har påverkat mig, min mammas inställning om att döden är en del av livet.


Anders är en av de ordinarie predikanterna i Punsar bönehusförening i Esse som hör till Laestadianernas Fridsföreningar Förbund. I sorgen nämner Anders och Iris sin församling som ett viktigt stöd.


Men att förlora ett barn, det var inget de tänkte att skulle bli en del av deras liv.

– Man kan ju i någon mån ställa in sig på att ens föräldrar kommer att dö förr eller senare, så är det ju bara. Men man ställer inte in sig på att ens barn ska dö, säger Anders.

Elias hade själv nämnt döden nu som då. Han byggde hus i Lepplax och var bestämd gällande att han ville bo där tills han dör och att han aldrig skulle bo på något äldreboende.

– Det är sådant man tänker på i efterhand, att det också blev så, säger Iris.

Hon och Anders beskriver Elias som en äventyrare. Han bodde i Norge i fem år där han jobbade med att bryta skiffer i Alta. Han bodde en period i Australien, och sina lediga somrar tillbringade han på resande fot i USA. Han var lugn och stillsam, men bar också på en upptäckarlust.

– När han kom hem från Australien lugnade han ner sig och byggde hus i Lepplax. Där var jag med honom nästan varje kväll och byggde. På så vis kom vi varandra nära. Vi var tillsammans, säger Anders.

Iris berättar att det var snudd på omöjligt att bråka med Elias.

– Han var så snäll att det inte gick.

Men hon oroade sig ofta för honom. För att något skulle hända på alla de där äventyren.

De fick dock tidigt veta att Elias hittat vänner i den laestadianska församlingen i Alta. För dem var det en trygghet.


Ledsen framom arg

Då Elias kom tillbaka från sina eskapader utomlands och rotade sig i Lepplax började han jobba på ett företag som sysslar med ytbehandling. Därifrån blev han senare inhyrd till företaget i Karleby där olyckan skedde.

– De höll på att avsluta arbetet hos beställarna i Karleby, så egentligen skulle han inte ha varit där över huvudtaget, säger Anders.

”Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud”

Det var många små orsakssamband som ledde till att Elias dog. En rad olyckliga omständigheter, mänskliga misstag, eller vad man vill kalla det.

– Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud, säger Iris.

Dagen efter Elias död besökte Anders företaget där olyckan skett. Elias bil stod kvar där han parkerat den. Den behövde hämtas, och Anders behövde se platsen.

– Jag hade vår yngsta son med mig och vi gick där och tittade, vi gick igenom vad som hänt. Det var något jag behövde göra.

Han minns att han trots allt kände sig ganska lugn. Chocken gjorde sannolikt sitt. Samtidigt verkar lugn vara ett kännetecknande drag hos Anders.

– Jag kan inte säga att jag var arg på Gud. Det har jag inte varit. Men nog har jag saknat Elias. Minsann.

Vad tror du det beror på, att du inte varit arg på Gud?

– På något sätt tror jag att han där uppe ser saker klarare än mig. Det har varit en tröst. Att jag inte vet vad han gör, men att han vet det.

– Samtidigt: det är klart att det har varit jobbigt, säger Anders.

Iris fyller i:

– Speciellt i början då vi lyssnade på någon predikan på radio var vissa saker för känsliga för mig. Då stängde vi av.


”Vi har velat lämna det bakom oss”

Parallellt med familjen Värnströms sorgearbete har det pågått en rättsprocess kring Elias död. En process som pekat på att det kanske hade gått att undvika vad som hände.

– Visst kommer det ibland sådana tankar, som: ”Tänk om han inte skulle ha jobbat där över huvudtaget”, säger Iris.

Iris och Anders säger sig ändå tro att våra dagar är räknade, att Elias tid var slut nu.

– Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.

De valde att hålla sig så långt borta från rättsprocessen som möjligt.

– Vi sa det från början. Vi fodrar inget, för vi får ändå inte vår pojke tillbaka, säger Iris.

Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.”

Men trots sorgen, och de påfrestningar och funderingar som kom med den, kunde Iris och Anders sova varje natt efter olyckan. De förstår ännu inte hur det gick till, men de vet att det hjälpte dem.

– Man orkar bättre med sorgen bara man får sova. Varje morgon tänkte vi att vi orkade ju
i går så nog orkar vi i dag också, säger Iris.

– Vi vet att det var många som bad för oss, och den tro vi har på Gud hjälpte oss vidare, säger Anders.

Den första tiden funderade Iris ofta på om det fanns något som Elias hade velat prata om innan han dog, om det var något som blivit på hälft mellan dem. Varje kväll tampades hon med de frågorna. Då var Anders ett bra stöd för henne.

– Jag hade nog den bästa psykologen jag kunde ha, säger hon, med en nick åt Anders håll.

Något av det tyngsta för Anders var att städa bort efter sin egen son, i det hus de byggt tillsammans. Samma sak var det med allt pappersarbete. Det tog emot att ens röra breven från banker och försäkringsbolag, adresserade till Elias.

– Jag kände bara att det här är inte min sak att göra. Jag skulle inte få blanda mig i det och röra hans papper, men jag behövde ändå göra det. Det var otroligt tungt för mig.

Han gick några gånger till en psykolog. Det var bra för honom, men i övrigt har han inte känt behov av något särskilt stöd. Han har haft Iris och resten av familjen.


Tiden tillsammans spelar roll

Efter Elias död blev ”att fara ut år kör” – det vill säga att sätta sig i bilen och köra iväg, utan att nödvändigtvis ha något mål med färden – en viktig grej för Iris och Anders. Längs vägarna bearbetade de sin sorg, förströdde tankarna och hade tid att både prata och vara tysta.

– Det där sitter ännu i. Ofta sätter vi oss i bilen och kör iväg, säger Iris.

Innan vi skiljs åt tar Iris fram en bild. Det är ett fotografi på Anders, Iris och alla deras fem barn. De ser både glada och lite allvarliga ut hela bunten. Bilden är tagen efter deras yngsta sons vigsel – en högtidlig tillställning.

Iris berättar om hur glad hon är över att ha den bilden, den sista på hela familjen. Hon berättar om den sista resan de alla gjorde tillsammans då Anders fyllde 60, och så berättar hon om julen innan Elias dog. Syskonen Värnström med respektive åkte till Gran Canaria tillsammans, och där fick Elias för sig att han skulle hoppa fallskärm. Hans syster uppmanade honom att inte göra det, han kunde ju falla ihjäl sig. Elias svarade:

– Att dö är ju inte så farligt. Det handlar om hur mycket man hinner uppleva.

Text: Rebecca Pettersson
Bild: Rebecca Pettersson


monica heikel-nyberg. Att Monica Heikel-Nyberg valts till kaplan i Johannes församling påverkar inte rättsprocessen kring kyrkoherdevalet i Petrus församling. 16.2.2015 kl. 13:53

Farsdagen upplevs inte främst probematiskt för väljarna, utan för de många valfunktionärer som själva är föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. 16.2.2015 kl. 13:49

FMS. Rolf Steffansson på Finska Missionssällskapet bemöter den skarpa kritik mot biståndsarbete som utrikesrådet Matti Kääriäinen listar i sin nya bok. 16.2.2015 kl. 13:38

Patrik Hagman. Kollekten kunde lyftas fram och bli mer synlig i kyrkan. Det sa Patrik Hagman på gudstjänstdagarna i Jyväskylä. 16.2.2015 kl. 13:33

Svenska kyrkan har låtit göra framtidsprognos som visar att färre kommer att gå ur kyrkan, men att doptalen sjunker samtidigt som många gamla medlemmar dör, skriver Kyrkans tidning. 16.2.2015 kl. 12:20

Kyrkan får aldrig vara tråkig eller ovälkomnande, säger Mark Russell, vd för Church Army. 13.2.2015 kl. 16:17

fritänkarna. Fritänkarförbundet har lanserat en webbtjänst där man anonymt kan klaga på religionen i skolan. 10.2.2015 kl. 00:00

evangelisk-lutherska kyrkan. I slutet av år 2014 hörde 73,7 procent, eller drygt fyra miljoner av finländarna, till den Evangelisk-lutherska kyrkan. 9.2.2015 kl. 12:49

köklot. Huvudbyggnaden på Köklot lägergård i Korsholm brändes ner i lördags. 9.2.2015 kl. 12:43

Den som tror på Gud är aldrig ensam. Så kan man kanske sammanfatta en orsak till att religion i de allra flesta fall är något som förebygger psykisk sjukdom. 9.2.2015 kl. 10:22

För Charles Ngujo går det lika bra att göra akrobatik, sluka eld, spela afrikanska trummor eller skotta snö. Jag har många talanger, säger han. Men helst av allt vill han vägleda ungdomar. 5.2.2015 kl. 14:40

Årets kantor 2015 är Eeva-Liisa Malmgren. 5.2.2015 kl. 13:00

prästläget. Hälften av prästerna i Borgå stift närmar sig pensionsåldern. 5.2.2015 kl. 07:22

S:t Mårtens kyrka. Mariehamns församling diskuterar en försäljning av S:t Mårtens kyrka till den katolska församlingen. 2.2.2015 kl. 13:15

Domprostgården. Borgå svenska domkyrkoförsamling behandlade vid sitt möte förra veckan kyrkoherde Mats Lindgårds anhållan om personlig befrielse från skyldigheten att bo i tjänstebostad, alltså den omdiskuterade Domprostgården. 2.2.2015 kl. 13:12

konfirmation. I Borgå går 85 procent av årsklassen i Domkyrkoförsamlingens konfirmandundervisning, och Borgå "exporterar" hjälpledare. Men för allt flera konfirmander är kyrkans termer nya och främmande. Som Guds Lamm eller Kristus Frälsaren, säger lägerprästen Elefteria Apostolidou. 29.7.2022 kl. 16:00

unga vuxna. Rebecka Stråhlman jobbar med den åldersgrupp som allra mest skriver ut sig ur kyrkan, något årtionde efter skriban. 1.8.2022 kl. 16:34

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00