Evighet ett andetag
Klockorna slår tomma slag
Tomma slag
Håll mig
Vägvisa mig
Stigarna har växt ihop
Växt ihop
Det är några strofer ur folkmusikduon Stensötas första egna låt Svallvågor som de släppte för ungefär ett år sedan. I dag studerar den ena delen av duon, Amanda Harald, 21 år, musikpedagogik vid Sibeliusakademin. Jacob Sundström, 23 år, är i slutskedet av sina studier till musikpedagog vid Novia.
Amanda och Jacob delar mycket. De är både kollegor och käraste, och en del av kittet i deras duo, det är folkmusiken.
– För mig har intresset för folkmusik på något sätt alltid funnits. Min farfar spelade fiol. Själv träffade jag honom aldrig eftersom han dog innan jag föddes, men vi har alltid haft fioler hängandes på väggarna, säger Amanda.
– Då jag var sex år gammal var det helt självklart för mig att det var violin jag skulle börja spela.
Hon började spela klassiskt, men hemma grävde hon i gamla noter, och om somrarna deltog hon i Wegelius-institutets läger. Där var folkmusiken i fokus och lärarna öppnade upp en ny värld för henne.
– Det var så roligt att utforska den. I folkmusiken är du där för att spela. Du är där för att vara en del i en gemenskap, och det spelar inte så stor roll om du är självlärd eller har en gammal och sliten fiol. Inte så länge du brinner för musiken.
Jacob i sin tur började spela gitarr, och elgitarr är fortfarande hans huvudinstrument.
– Jag har spelat hårdrock hela livet och då jag var yngre tyckte jag att folkmusik var det töntigaste som fanns.
Även han, hemma från Karleby, har spelemän flera generationer bakåt i släkten. Men då hans morfar försökte få med honom till folkmusikfestivalen i Kaustby som liten avböjde han.
Sen hände något en sommar då han spelade i sommarteatern vid Torgare i Kronoby. Teatern innehöll mycket folkmusik, och han blev tagen.
– Jag som är lite av en nörd började läsa på. Jag blev bara mer och mer fascinerad och så bestämde jag mig för att börja spela fiol.
En rå ärlighet
Sedan dess har han läst på, om spelemän och om noter, han har grävt i arkiv och läst vistexter. Det har fört honom till en insikt.
– Då man tänker på människor från sekelskiftet, och ända från medeltiden, så har vi kanske en förutfattad mening om att de inte visste lika mycket som vi, att vi själva är i en högre position. Men ju mer man håller på med folkmusik och läser om den så märker man att det finns en röd tråd av mänsklighet.
Även om våra livsvillkor förändrats så präglas musiken och kulturen av samma tematik i dag som för flera århundraden sen. Det är sorg, kärlek, ekonomisk oro och tro som genomsyrar allt.
Amanda konstaterar att folkmusiken är en väldigt ärlig genre, och hon tror det beror på att den bygger på improvisation.
– Man sitter ner tillsammans och så sjunger någon en mening. Sen fyller någon annan i, och då blir det ärligt. Då man improviserar sjunger man om det man tänker på just då.
Hon beskriver folkmusiken som rent av rå i sin ärlighet. En bjärt kontrast till den musikindustri som vill tjäna pengar och vet hur man gör det: en trallvänlig refräng som är lagom lång för ett klipp på Tiktok.
Jacob konstaterar att det i folkmusiken också finns en mystik, en blandning av det sekulära, det kristna och folktro.
– Det här blandas ju hejvilt hela tiden. Det finns också olika myter och legender om olika spelmän, att de kunde trolla och sådär. Det fascinerar mig jättemycket.
Vissa visor har tillhörande berättelser som man nästan måste berätta innan man spelar dem, det hör liksom till. Och det blir lite magiskt.
– Man kan inte förneka att det är jätteintressant. Jag skulle inte säga att folkmusiken har förändrat mig, men den har väckt ett intresse för mina egna rötter. Vad har jag för spelemän i släkten, vad har dom spelat, hur har dom varit, säger Amanda.
En längtan efter rötter
I dag nås vi av kultur överallt. På Instagram, på Tiktok, på Youtube. Överallt finns det musik, poesi, konst och litteratur. Vi lever i en värld där tipsen haglar tätt, men samtidigt som det globala klimatet och teknikens framsteg kan öppna upp nya världar tror Jacob att det också väcker en längtan efter igenkänning.
– Då jag pratar med folk i min egen ålder märker jag att många börjat intressera sig för vad man gjort här hemma. Man blir intresserad av sina egna rötter om man inte hittar mening i den snabba kultur som vi serveras.
Det här tror de att är ett gynnsamt klimat för tillväxt inom folkmusiken. Kurvan är kanske inte så brant, men ingen av dem är oroliga över att traditionen ska självdö.
– Om någon ung person läser det här och tycker att det verkar lite intressant: gå på folkmusikevenemang! Eller ring oss, vi kommer gärna och spelar med dig, säger Jacob, medan Amanda nickar instämmande.
– Det behöver inte bara handla om folkmusik heller, men tänk inte så mycket på vad folk tycker att är töntigt, utan bara våga ta steget och gör det, säger Jacob.
Stensöta har uppträtt på flera av studentnationernas årsfester. Det är ett bra forum för att tvätta bort tönt-stämpeln från folkmusiken. Nästan varje gång kommer någon fram efter att de uppträtt och säger: Vi trodde det här skulle vara jättetråkigt, men det är ju coolt.
– Min framtida dröm är ändå att vara en töntig 70-åring i folkdräkt, för det är det coolaste som finns, säger Jacob.
En visa om ovisshet
Vad gäller deras eget musikskapande kommer ofta musiken först. Så var fallet med den första singeln Svallvågor. Amanda skrev musiken och arrangerade, sen skrev Jacob texten.
– Man kan givetvis läsa in jättemycket i den, men så som jag själv tänkt handlar den om det här som alla unga tänker på: vad ska jag bli då jag blir stor och vad håller jag egentligen på med, säger Jacob.
– Det är väl en slags ovisshet som jag har försökt beskriva.
Amanda skriver under på det.
– Sen har vi ju sjungit den mycket och den vaggar in en i en slags tillit. Det finns något som liknar hopp, tillit eller till och med tro i den. Nu är jag här, men oberoende av vilken stig jag väljer så kommer den att ta mig någonstans, säger hon.
Är det här något ni funderar mycket på?
– Absolut. Det är ett konstant tema som man vaknar upp till varje morgon, säger Amanda.
– Verkligen. Det är kanske särskilt aktuellt när man håller på med musik. Man har valt att studera något som tidigare varit en hobby och ibland undrar man ju om det kommer att bli till något eller om man borde skaffa sig ett riktigt jobb istället, säger Jacob.
Vad gäller framtiden råder det ändå ingen brist på drömmar och visioner hos Amanda och Jacob, men de konstaterar att allt inte behöver hända nu. De senaste åren har de bott 500 kilometer ifrån varandra, och då de väl träffas måste de ibland lägga band på sig så att det inte bara blir prat om Stensöta, utan också om Amanda och Jacob.
– Med det sagt har vi spelningar inbokade och planerar också att släppa ny musik så småningom, men det är lättare att banda om man är i samma stad, säger Amanda.
I höst planerar paret att flytta ihop i Helsingfors.
Stensöta
– Är en folkmusikduo bestående av Amanda Harald och Jacob Sundström.
– I det privata är duon också ett par. Hur de träffades? Genom Amandas syster. På den vägen har det blivit både kärlek och visor.
– Släppte sin första egna låt för ungefär ett år sedan. I nuläget finns det planer på fera låtsläpp, och i sommar spelar de bland annat på folkmusikfestivalen i Kaustby.
