När livet varit riktigt svårt, har jag för egen del funderat. Andra har också undrat; varför du är så tyst?
Jag frågade en kollega vad han tänkte. Och jag fick svaret: ”Så personlig som du låter Gud vara.” Det var ett bra svar!
SÅ LÄNGE jag kan minnas har Gud, eller tankar om Gud och Jesus, funnits i mitt liv. Och så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av hav och vatten, särskilt klart vatten. Gud och mina erfarenheter av hav och vatten hör ihop.
Som barn tyckte jag om att sitta i båtfören och hänga över relingen för att se båtens och vattnets gemensamma rörelser och för att få en skymt av sjögräs, havstång, stenar, sand och fiskar. Jag fick ofta lust att hoppa i vattnet och liksom vara en del av det vackra.
Vattnet var på många sätt klarare när jag var barn!
Ibland speglas molnen i vattnet så att det blir svårt att se var havet slutar och var himlen börjar. Havet speglar himlen. Och jag tänker att det klara vattnet, det grumliga, det djupa och havet som i horisonten möter himlen alla är bilder på min erfarenhet av Gud.
Ibland alldeles självklart, särskilt för barnet inom mig. Då är det vackert och jag grips av förundran. Och när jag inte kan se vad som finns under ytan, litar jag (eller försöker lita) på vattnets och bottnens bärkraft.
Gud är bärkraften. På något oförklarligt sätt har ju livet ändå burit, hittills. Det är väl ändå ganska personligt!
SÅ HUR personlig är Gud? Frågan hänger ihop med erfarenheten av livet av Jesus och Gud. Åtminstone är det så för mig. Erfarenheten formar och blir ett sätt att förstå livet.
Jag kommer nog inte någonsin att helt förstå eller veta. Min tro på Dig, Gud, är en pågående process, också när jag inte orkar. Vi är inte färdiga med varandra. Det är en relation som fortsätter, som pågår, som inte tar slut. Det är personligt! Och det är precis vad jag behöver.
