Vi ses på ett kafé i Lovisa. Här vid fönsterbordet brukar Monica Björkell ofta sitta med sin kalender och anteckningsbok och skriva ner sina tankar. Hon har flyttat till Lovisa från Helsingfors, och det var i samband med en belastande livssituation hon i somras tog kontakt med Agricola svenska församling och diakonen Susann Stenberg.
– Jag hade inget annat samtalsstöd – och man ska ju inte må psykiskt dåligt just i juli, för då finns det ingen hjälp att få. Men lyckligtvis får man må dåligt i församlingen också på högsommaren, säger hon.
När hon och Susann Stenberg först möttes var det akuthjälp som Monica fick. Efter några träffar föreslog Susann att de skulle testa Programmet för sorgbearbetning – en metod som hon jobbar med både i grupp och med enskilda klienter, och som hon använt för att bearbeta sina egna sorger.
Vad är då sorg?
– Det är en känslomässig reaktion på en förlust – och förlust behöver inte handla om dödsfall. Det kan vara förlust av tillit, skilsmässa, en vänskap som gått förlorad, en arbetsplats, säger Susann Stenberg. – Och inte bara det som varit, utan också det som inte blev. Det som inte blev sagt, drömmar och förväntningar som aldrig infriades.
– Vad som helst som varit viktigt och värdefullt, kompletterar Monica Björkell.
Vad sörjer du som har alla kvar?
När Monica Björkell började arbeta med sitt liv enligt modellen för sorgbearbetning gjorde hon först en tidslinje med alla – små eller stora – händelser i sitt liv. Sedan skulle hon välja ut en relation hon ville jobba med. Hon valde sin idag 16-åriga son Mika.
– Många har sagt till mig att varför pratar du om sorg, du har ju alla kvar? Förlusten av mitt drömbarn var en sorg jag bearbetat också tidigare, men aldrig med en målmedveten metod och tillsammans med en handledare. Jag längtade inte efter ett perfekt barn, bara efter ett helt vanligt barn som utvecklas ungefär som alla andra och ser likadan ut och är normalfrisk. Jag har ju kvar min son Mika, vilket jag är jättetacksam över, men livet med honom blev ju inte som jag hade tänkt mig.
Mika föddes med en kromosomavvikelsel som både påverkat hans kropp och bidragit till en intellektuell funktionsnedsättning. Sorgen över honom har följts av andra stora sorger. Hennes äktenskap gick så småningom i kras. Hennes mamma, som varit ett viktigt stöd, insjuknade i Alzheimers sjukdom. Nu är också hennes pappa sjuk – också han i Alzheimers sjukdom.
– Min mammas kropp finns kvar, men inte hennes personlighet. Nu har det gått på samma sätt med pappa. Jag minns exakt stunden, för ungefär ett år sedan, då jag insåg att jag förlorat också pappa. Jag stod nära hans hem och förstod att det fanns en praktisk sak han inte längre klarade av och insåg att jag skulle behöva finnas till för honom mer än förr. Med många saker i mitt liv har jag förlorat drömmen om hur det skulle vara.
Du behöver någon som lyssnar
– Det här är en av de mest meningsfulla saker jag får jobba med, säger Susann Stenberg.
Hennes resa till jobbet som diakon började kanske när hon var 14 år och hennes 19-åriga storebror dog i en trafikolycka. Sex år senare inträffade nästa katastrof, när hennes mamma begick självmord.
– När jag ser i backspegeln inser jag att det är på grund av mina förluster jag har det yrke jag har. När min bror dog tyckte alla väldigt synd om mina föräldrar, men ingen såg oss syskon. Snarare sa man till oss: Nu måste ni vara snälla med mamma och pappa som har det så svårt. Och när mamma dog var det jättesynd om pappa, som blev ensam med mina yngsta syskon. Men jag då? Vi då? Då tänkte jag att om jag någon gång kan ha ett jobb där jag kan finnas till för människor i sådana situationer, då vill jag ha det jobbet.
Hur tar man då itu med sina sorghögar? Innan man ens börjar med tidslinjen över sitt liv bearbetar man myter om sorg, och klyschor som sårar oss, även om de oftast är välmenande.
– Den som förlorat sin partner kan få höra: Du hittar nog en ny. Eller: Han var ju inget att ha. Om ett barn dör kan någon säga: Ni är ju unga, ni kan få fler. Man förringar sorgen, inte av elakhet utan för att man inte vet vad man ska säga. Och då blir den som sörjer tillplattad och känner att hen inte får sörja, säger Susann.
När Susann satt och lyssnade på berättelsen om Monicas sorg gjorde hon det en människa som sörjer behöver mest: någon som lyssnar. I sorgbearbetning kommenterar man inte berättelser, man invänder inte, reflekterar inte kring dem, man ställer inte ens följdfrågor. Man bara lyssnar.
Den som jobbar med sin sorg och en relation som gett upphov till sorg får också hemläxor.
– Det är väldigt konkret: Vad behöver jag ber om ursäkt för? Vad behöver jag förlåta den andra för? Vad skulle jag vilja säga som aldrig blev sagt? Sedan skriver man ett brev till den relation man sörjer.
Monica läste upp sitt brev för Susann.
– För brevet finns en mall, så man kan inte göra fel. Om förlåtelsen vill jag ännu säga: att man förlåter betyder inte att jag säger att det är okej, det som en annan människa gjort mot mig. Det betyder att jag förlåter för min egen skull, för att kunna lämna det bakom mig och själv gå vidare, säger Susann.
Om arbetet görs i grupp får ingen kommentera de brev som läses. Sorgerna får inte heller jämföras.
– Det jag gillar med den här metoden är att alla äger sin berättelse, säger Susann.
Hon bad om ursäkt av sin son
Monica Björkell tog kontakt med Susann när hon förberedde Mikas konfirmation.
– Han hade gått ett konfirmandläger för barn med intellektuell funktionsnedsättning, och det var igen en del av min kroniska sorg – en som man bär på om man har ett barn med väldigt ovanlig diagnos. När jag sedan skulle planera festen insåg jag också att jag inte kommer att fira med min gamla familj. Det blev en fin dag, men den var samtidigt en stor sorg. Jag hade inte tänkt att mitt barns konfirmation skulle se ut så.
Under sorgbearbetningen fick hon nya infallsvinklar på sin sorg. Hon fick syn på sådant hon skämts för, sådant som tyngde henne.
– Jag fick helt konkret be om ursäkt av Mika. Jag fick också säga till honom att jag förlåter honom för alla gånger han varit jobbig. Det kändes viktigt för mig att få säga det högt, även om jag inte vet vad av det jag sa han egentligen förstod.
För henne är sorgen en process som hon känner att hon aldrig blir riktigt klar med.
– Så är det för många av oss, särskilt om relationen fortsätter, säger Susann. – Också om personen dött. Även om min mamma dog för länge sedan har jag sörjt henne många gånger: när mina barn konfirmerades och hon inte var där, när de fick sin examen och hon inte var där. Det som inte blev. Barnbarnen som aldrig lärde känna sin mormor.
Både Monica och Susann vill säga att det inte finns någon sorg som är förbjuden. Man får sörja ett förhållande fast det var man själv som lämnade det. Man får sörja en abort även om man själv fattade beslut om den.
– Vi är ju funtade så att vi är snabbast med att döma oss själva, och med hjälp av den här metoden kan man sörja också det man själv uppfattar som skamligt. Det finns ett uttryck jag är allergisk mot: ”Det finns nog andra som har det värre.” Då finns det ju bara en människa i världen som har det allra värst! Är det den människan vi alla ska tänka på? Jag har rätt till mina känslor och min upplevelse, jag behöver inte jämföra mig med någon annan, säger Susann.
”Jag var jättearg på mamma”
Vad händer med sorgen när den bearbetas? Den spricker, som trollet i solen. Den bleknar, förlorar sin udd.
– Vissa saker äter på en utan att man fattar det, säger Monica. – Som en app som du utan att märka det har igång på din telefon, och som tömmer ditt batteri. Jag tänker också på den obearbetade sorgen som en svart sopsäck. Man bara stoppar mer och mer saker i den, tills den spricker okontrollerat.
– Då är det bättre att du knyter upp den snyggt och prydligt, säger Susann. – Om du trycker ner din sorg kan den leda till depression och olika fysiska symtom.
Monica har fått hjälp av tanken att om du avstår från något gammalt kan du få något nytt.
– Jag har fått styrka av den tanken. Om jag inte avstått från delar av mitt gamla liv skulle jag inte ha det liv jag lever nu. Men för att se det måste man först komma över den där uppförsbacken.
Monica tror hon att sorgbearbetningsprogrammet kunde vara precis vad människor behöver för att må bättre psykiskt.
– Jag tror att många kunde undvika utmattning och depression genom att bearbeta sin sorg.
Med sorgen kommer ofta också vrede.
– Jag var jättearg på min mamma, för i sitt avskedsbrev skrev hon att vi syskon ska ta hand om de två yngsta och om pappa. Jag var så arg på henne! Jag tänkte: hur kan du skriva det där, det är du som är mamman och det här var faktiskt ditt ansvar, säger Susann.
Hon var också arg på Gud. Hon hade vuxit upp med en ganska mörk Gudsbild, och till den bilden hörde tanken om självmord som en synd. Hur kunde Gud ta bort hennes mamma på ett sådant sätt, hon som haft den varmaste tron av dem alla?
– Jag bearbetade inte min vrede då, utan först senare. Jag tryckte ner min sorg och gick vidare. Men den kom ikapp mig när jag arbetade i tre skift, hade små barn och försökte studera samtidigt. Då blev jag utmattad. Under sjukledigheten insåg jag att det var min obearbetade sorg som ätit av mina batterier.
Både Monica och Susann återkommer till tanken om tacksamhet.
– Man kan ju undra hur någon kan vara tacksam över något negativt. Det kan kännas konstigt att vara tacksam över en förlust. Det kan man faktiskt vara – men först efteråt, säger Monica.
När hon bad om ursäkt av Mika tog han emot ursäkten med öppna armar.
– Mika är en otroligt tröstande person. När jag är ledsen säger han: Mamma, ingen fara! En gång satt vi i bilen och radion spelade Mysteriet med Aki Sirkesalo och Lisa Nilsson. När Mika hörde raderna ”Jag tänker på mysteriet dig, och under över alla under, att du älskar mig” utbrast han plötsligt: Mamma! Jag älskar dig!
