Vinden susade i tallkronorna på den lilla skogsplätten på gården utanför Kristillinen opisto utanför Åbo. Det var den första veckan i maj 2022, men ännu gråkallt om dagarna. Här på skolan möts kyrkomötet två gånger per år, vår och höst.
Det var torsdag. Ordförandena för tre utskott i kyrkomötet hade mellan plenum möte med Kyrkostyrelsens kanslichef Pekka Huokuna och ärkebiskop Tapio Luoma i skolans brasrum.
Närvarande var framtidsutskottets ordförande Katri Korolainen från Helsingfors, Tapio Tähtinen från Kervo som ledde ekonomiutskottet och Ulla-Maj Wideroos från Närpes som ledde förvaltningsutskottet.
Under pandemin hade de tre utskotten börjat hålla gemensamma, informella videomöten på distans. Man ville snabba på kyrkomötet, särskilt om hur kyrkan borde vara organiserad inför framtiden. För initiativet stod också universitetsteologen Patrik Hagman från Borgå stift som satt i framtidsutskottet.
– Det pratades om de små, fattiga församlingarnas behov och mycket om varför tidigare reformförsök hade fallit, säger han.
– Vi diskuterade på ett ganska ytligt plan. Det var ingen revolution eller så på gång, säger Ulla-Maj Wideroos.
Mötet i brasrummet var inte framgångsrikt, säger hon.
– Det var förstås en civiliserad och saklig palaver, men tydlig, om man säger så. Ingen trevlig tillställning.
Bland kyrkomötets ombud spred sig snabbt bilden att det hade gjorts tydligt att frågor om kyrkans framtid bereds av Kyrkotyrelsen, som Pekka Huokuna leder, och ingen annanstans.
”En kvävande tröghet”.
"Ett totalt slöseri med tid”
Bara en fråga om tidtabellen
Pekka Huokunas arbetsrum på Södra kajen i Helsingfors är stort, på gränsen till en mindre hall, ljusa färger, kal på löst liggande prylar. Bakväggen pryds av en Rafael Wardi i hjärtevarmt rött.
– Verkligen? säger Pekka Huokuna om Ulla-Maj Wideroos minne av mötet 2022.
Ja, var han brysk den gången så var han väl det då, säger han. Men det han ville säga var att det var för sent in i kyrkomötets mandatperiod att då starta ett stort reformarbete av hur kyrkan ska vara strukturerad.
”Slöseri med tid”
Utskott till ett beslutande organ ska visserligen i god förvaltning inte formellt agera på egen hand, utan utföra uppdrag som givits dem.
Men frustrationen i kyrkomötet kommer sig av att så många ärenden inte hinner slutbehandlats under dess fyra år, eller totalt åtta korta mötesveckor. Därefter förfaller de.
Efter tre perioder i kyrkomötet talar Katri Korolainen, till vardags sakkunnig vid ett fackförbund, om en ”kvävande tröghet”. Efter två talar Patrik Hagman om ”ett totalt slöseri med tid”.
En framtidskommittés stora rapport från 2016 på över 600 sidor, inklusive bilagor, har i stort sett inte lett till någonting alls.
– Det enda vi införde av betydelse tror jag var påverkansgrupper för unga. Det andra tror jag inte spelar någon roll, säger Patrik Hagman.
Klockan går. Kyrkan behöver anpassa sin organisation, säger Katri Korolainen.
– En ungdomsarbetsledare i en svensk församling kan ha fem nivåer ovanför sig som ska utveckla hens arbete. Lite måste vi strömlinjeforma här, säger hon.
Rör man en byggsten i kyrkan, rör sig de andra. Stärker man stiften, får man flytta över resurser dels från samfälligheterna, dels från Kyrkostyrelsen, säger hon.
”Kyrkomötet röstar ner alla förslag om
att reformera sig självt.”
När kyrkan saknar partier
Numera har kyrkomötesombuden börjat agera också mellan sessionerna, säger Tapio Tähtinen, till vardags chef vid en patientorganisation.
– I riksdagen finns partierna till för det, men det systemet finns ju inte i kyrkomötet.
Katri Korolainen talar om hur man i det senaste kyrkomötet hade många motioner som strävade efter strukturreformer.
– Men vi fick skjuta ner dem en och en för att de liksom rättade till filten i ett hörn, men inte såg till helheten, säger hon.
I plenisalen är gruppbildningarna flytande, säger Pekka Huokuna.
– I en fråga handlar det om stora församlingar mot små; i nästa om de (teologiskt) liberala mot de konservativa, säger han.
I kyrkomötets korridorer verkar ofta den stora konflikten i kyrkan stå mellan kyrkomötet och Kyrkostyrelsen. Många anser den vara en för stor överbyggnad. Pekka Huokuna verkar frustrerad, han också.
– Vår budget minskas hela tiden. Men varje session blir vi givna nya uppgifter. Det bara funkar inte på det sättet, säger han.
Motioner och initiativ får också vänta på en budget. Först sedan kan man starta utredningar. Och när utredningarna är gjorda, röstas resultaten ner.
Införde aftonskola
Pekka Huokuna säger att bland andra framtidskommittén ville förändra kyrkomötets arbete. Delegaternas antal föreslogs bantas ner från 109 till omkring 60, som i stället skulle mötas oftare.
– Men de förslagen röstade kyrkomötet ner först av alla, säger han.
Efter att Kyrkostyrelsen tog tillbaka rorkulten av beslutsfattarna i utskotten har man diskuterat kyrkans organisationsreform också i aftonskolor. De är forum där man också kan samtala om tågordningen för hur förändringar bäst ska genomföras.
– Det har varit en succé, säger Pekka Huokuna.
Men hur ska kyrkan reformera sig – skära i granens topp eller vid roten? En konsultutredning om Kyrkostyrelsens roll på 2030-talet blir klar i sommar.
Men om Pekka Huokuna tvingas välja den nivå där kyrkan behöver reformeras mest, väljer han …
– Församlingarna, säger han. Vi kan numera jobba med på ett annat sätt än förr, och hjälpa dem med att trygga sin identitet.
