Elefteria ”Ele” Apostolidou växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

Årets präst brände nästan ut sig: "Arbetshandledningen räddade mig"

ÅRETS PRÄST.

Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig.

8.1.2024 kl. 20:38

Jag träffar Elefteria Apostolidou hemma hos henne i Träskända, där den ettåriga jack russel-terriern Kapu är överlycklig över att det kommer en gäst.

– Han är som ett litet barn och har svårt att lugna ner sig – jag har varit tvungen att lära honom hur man gör det. Han behöver inte vara med om allt, men han vill inte missa något. Lite som jag! säger hon.

Trettioåriga Elefteria ”Ele” Apostolidou har valts till Årets präst av Finlands prästförbunds styrelse, och det är sant att hon och Kapu påminner om varandra. Båda verkar vara sprängfyllda med energi. Vid sidan av sitt jobb som församlingspastor i Borgå leder Elefteria Apostolidou Bodypump-grupper och undervisar i tyska i en språkbadsskola i Sibbo. I praktiken innebär det ofta att hon jobbar sju dagar i veckan.

– Jag är jätteglad över utmärkelsen, men jag vill också säga att jag jobbat väldigt hårt ända sedan jag valde att börja studera på svenska.

Hon är tacksam över att ha fått erkännade för något som krävt så mycket arbete. Hennes
modersmål är finska och grekiska, så hon har fått slipa på svenskan. Efter att en person påpekade att hennes svenska ö-ljud inte sitter rätt har hon jobbat på dem också (svenskan har besvärligt nog tre olika ö-ljud).

– Det kan hända att folk tror att jag får allt gratis och att allt är lätt för mig, men så är det inte. Under pandemin jobbade jag så mycket att jag fick sömnproblem. Därför känns det jättebra att någon ser att jag gör mycket och att jag jobbat för det.


När allt blev för mycket

Hunden Kapu är en orsak till att hon varvat ner. Har man en hund kan man inte vara borta hela tiden – och Elefteria Apostolidou började märka att hennes liv började bli lite för mycket för en människa att klara av.

– Jag blev prästvigd i oktober 2019 och i början var det sådan fart både på jobbet och privat. Det var precis före pandemin och jag reste också mycket. Jag träffade vänner, ville lära mig allt om prästjobbet och ville ge av hela min tid åt församlingsborna.

Hon gick i bilskola och köpte bil och bostad. På en kort tid gick hon från att vara studerande till att jobba och ”bli vuxen”. De var för få präster i församlingen, pandemin förändrade hela sättet att arbeta och hon gjorde långa dagar.

– Till min läggning är jag en högpresterande
perfektionist. Jag kände verkligen att jag är kallad att vara präst, men samtidigt insåg jag att jag måste värna om mina krafter så att jag orkar jobba i trettiofem år till.

Hon började i arbetshandledning och höll på med den i två år. Ett år hade hon paus, nu går hon i handledning igen, den här gången hos en ny arbetshandledare.

– Jag har haft jättebra arbetshandledare och drömmer om att själv kunna bli det någon dag. Arbetshandledningen gav mig verktyg att klara av att säga nej till saker och lämna bort det som blev för mycket för mig.

Nu känner hon att hon sköter jobbet lika bra som förr, men att hon har mer frid i det hon gör.

– Jag har fått lära mig att jag har rätt till frid och till att jobba så att jag är skonsam mot mig själv.


Måste sänka ribban

Präster har ingen arbetstid. Det är en välsignelse och en förbannelse.

– Men oftast en välsignelse! Jag måste vara noga med att själv hålla reda på mina timmar och anpassa min tid, så att tiden räcker till. Jag måste anpassa jobbet och sänka ribban så att allt ryms in. Jag sätter mindre tid på mina tal och predikningar än förr, men det blir ändå lika bra. När jag öppnar datorn för att skriva ett griftetal känns det inte mer som ett berg, det är mer en känsla av ”härligt, det här fixar jag”.

Hon tänker att arbetet som präst väldigt lätt blir gränslöst – kanske för att det finns en förväntan på att en präst ska ställa upp och vara kärleksfull på ett gränslöst sätt.

– Det blir lätt så att man hjälper alla andra och kommer själv i sista hand. Jag har lärt mig att liksom föräldrar måste gå för dagen för att de ska hämta sina barn på dagis har också jag rätt att gå hem när jag jobbat åtta timmar.

Hon har också fått kämpa med sin önskan att vara alla till lags.

– Men hur man än försöker och vad man än gör fungerar det ju inte. Jag har rätt att säga något sakligt, och tar en annan person illa upp är det inte på mitt ansvar. Jag behöver inte berättiga ett nej om jag inte har tid för ett samtal precis då det skulle passa någon annan.

Hon känner att det här med att dra gränser är något nya präster skulle behöva mycket stöd med.

– För min del var arbetshandledningen min räddning. För mig går det privata och jobbet in i varandra. Det är svårt att bara gå hem och stänga dörren och glömma allt.

Att vara Bodypump-ledare är något hon vill hålla fast vid för att hon tycker att det är roligt.

– Jag drömde som yngre om att bli skåde­spelare. Jag tänker att både som präst och Body­pump-ledare går du in i en roll. Du är den stöttande och peppande. Jag tror att det är en roll jag trivs med: att vara den som uppmuntrar folk och lite bjuder på mig själv.

Av samma orsak vill hon hålla fast vid att under­visa i tyska.

– Jag älskar språk! Jag skulle vilja ha mer tid att upprätthålla de språk jag kan. När jag undervisar i tyska vill jag framför allt uppmuntra barnen och få dem att förstå att allt är möjligt om man bara har rätt inställning. Språk är så mycket mer än en textbok: det är en dörr till en levande kultur, och till människor som har andra seder och bruk än vi själva.


Hur hinner du med ditt eget andaktsliv?

Hon skrattar.

– Dåligt. Det är en svår balansgång, men jag försöker gå i kvällsmässor i andra församlingar när jag kan. Jag ber och jag lyssnar till tysk pop-rap-lovsångsmusik och på holländska bibel­poddar. Jag hinner lyssna när jag åker bil till jobbet.

Språkinlärning och andakt i samma paket, alltså!

– Visst har jag fortfarande perfektionisten i mig. Jag kommer alltid ha en tendens att prestera. Också bönelivet kunde förr kännas som en prestation, men idag vet jag att också expressböner duger – eller bara att tacka Gud för något litet som hänt. Jag känner att Gud är en kompis som jag delar livet med varje dag.

Att vara kristen betyder inte att man inte har motgångar.

– Men det betyder att man kan välja att se Guds ledning i det som händer.


Elefteria ”Ele” Apostolidou

– Växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

– Jobbar som församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Bor i Träskända med sin hund Kapu.

– Gillar ankdammen för att: ”Folk är mer utåtriktade. Den finlandssvenska kulturen är mer öppen än den finska, och därför blir det i bästa fall ett mer genuint bemötande. Jag trivs i Borgå stift.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

prästvigning. Vid prästvigningen i Borgå domkyrka 20.3.2016 har teologie magister Daniel Nyberg ordinerats till prästämbetet. 22.3.2016 kl. 09:34

”Vem är rädd för svarte man?” sjunger det fiktiva punkbandet Lampedusa i bakgrunden, medan regissören Tanya Weinstein ser på. 22.3.2016 kl. 09:00

skärtorsdag. Förra året öppnade präster i Helsingfors ett tillfälligt fottvätteri till påsken. Nu fortsätter Vanda finska församling i deras fotspår. 22.3.2016 kl. 00:00

Här finns alla färgläggningsbilder som ingått i Kyrkpressen under vårvintern. Klicka på bilderna så kommer du till en utskrivbar version. Bilderna är skapade av Johanna Öst-Häggblom och Sofie Björkgren-Näse. 21.3.2016 kl. 14:58

fattigdom. Hälften av det ekonomiska stöd på totalt 7,8 miljoner som diakonin delade ut ifjol riktades till barnfamiljer. 18.3.2016 kl. 00:00