Man kan fråga sig hur det är möjligt. Många uttrycker behov av gemenskap och funderar på livets stora frågor. När jag tänker efter och räknar upp alla tjänster och all verksamhet som ordnas i kyrkans namn, inser jag snabbt att det ordnas något för alla målgrupper i alla skeden av livet. Är problemet att folk inte känner till all verksamhet, möjligen i kombination med att de inte känner sig berörda eller välkomna?
Vårt uppdrag är inte helt enkelt. För att kunna svara på frågan på allvar behöver vi få svar av dem som frågan berör, det vill säga av församlingsmedlemmarna. Vi har låtit göra en enkät som har marknadsförts via olika kanaler. Via svaren har vi dels fått svar på vad som är viktigt för respondenterna och vad de önskar sig i framtiden. Vi har ordnat diskussioner i olika delar av staden där vi har varit med och lyssnat. Vi har ordnat verkstäder där rådet och tjänstemännen tillsammans har brainstormat kring möjliga förändringar.
Johannes församling i Helsingfors är mitt inne i en förändringsprocess. För varje församlingsrådsmöte som går blir jag mer och mer övertygad om att vi har momentum just nu. Det är nu förändringen ska ske och den får vara modig. Med modig menar jag att vi ska våga prova på sådant som inte har gjorts tidigare. Vi ska vara öppna och ärliga. Vi ska våga ställa svåra frågor och lyssna när församlingsmedlemmar eller andra intresserade uttalar sig om behov och önskemål. Vi kommer att analysera siffror för att se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Samtidigt är jag medveten om att mycket bra redan görs och att det finns verksamhet som gör att folk dyker upp i massor, exempelvis kan jag nämna det enormt omtyckta familjelägret på Lekholmen.
Ett önskemål som har uttryckts flera gånger är att vi ska ordna mer lågtröskelverksamhet. Det ska kännas lätt att komma med, du ska inte behöva fundera på hur du ska bete dig och det får inte vara för stelt. Gärna musik och kultur, gärna något för alla åldrar.
Jag kan dela med mig av ett gammalt minne. Vi hade dopsamtal med prästen som skulle döpa vår dotter. Jag sade något i stil med att vi inte besöker kyrkan eller församlingen så ofta. Jag vet inte varför jag sade så, kanske kände jag någon slags skam, att jag borde vara aktivare. Hennes respons var: ”Det är ju ni som ÄR församlingen.” Den meningen har fastnat i mitt huvud och gör sig påmind flera gånger under vår förändringsprocess. Det är ju vi, vi tillsammans, som är församlingen. Vi gör inte det här för att rädda något allmänt, vi gör det för att rädda vår gemenskap.
Ett svar av en respondent i medlemsundersökningen var mycket träffande: ”Tala med mig.” Lågtröskelverksamhet kan betyda olika saker för olika personer. Du ska kunna delta utan förhandskunskaper om du är ny i församlingen. Verksamheten måste kännas relevant, viktig, brännande, omöjlig att missa. Jag skulle gärna höra vad Kyrkpressens läsare har för tankar om vad som är viktigt i en församling.
