Det finns många frågor vi människor kämpar med under en livstid. Jag listade några av mina stora frågor i ett tomt dokument, satt och tittade på dem och tänkte: om jag bara kunde få lägga fram de här för någon riktigt vis människa. Jag valde att vända mig till de kristna mystikerna. Men eftersom jag inte känner dem fick jag hjälp av Jimmy Österbacka, som har fördjupat sig i kristen mystik och jobbar som kaplan i Pedersöre församling.
– Vi gör klokt i att minnas att kristen mystik och andlig vägledning inte behöver stå i konflikt med sådant som psykoterapi eller förbön.
Trons mysterier kan aldrig till fullo förklaras, konstaterar han.
– Men våra liv formas och fördjupas av att dessa mysterier utforskas.
Mystikerna var inte världsfrånvända.
– Många mystikers liv präglades i själva verket av ett kraftfullt och aldrig vilande engagemang för kyrkan och samhället, utan att bli ett eko av samtidens trender. Blicken är vänd mot det eviga.
Ofta tycker jag det är svårt att sitta still i både det som är bra och det som smärtar. I stället vill jag röra mig vidare, förströ mig, fylla ett hålrum. Hur ska jag tampas med den rastlösheten, hitta förnöjsamheten?
– Hos ökenfäderna är det ett tecken på frihet om man kan retas med sina egna tankar. För hur fri är egentligen en människa som måste följa minsta infall, impuls och tanke som dyker upp? Av en samtida kristen munk som står i denna tradition lärde jag mig följande uttryck att meditera över: ”What I don’t have, I don’t desire” (vad jag inte har, det begär jag inte heller). Nu ska man kanske inte tillämpa det på vilken situation som helst, men jag kan som en övning begrunda det här utifrån insikten om att jag redan äger allt vad jag behöver i mitt dop och Kristus. Det finns en frihet i att vila i Guds omsorg. Det är en övning i tillit och i att kunna säga nej till sig själv. En övning i tro.
– I Hermas Herden från 100-talet kan man läsa om att klä sig i glädje: ”Klä dig alltså i glädjen. Den finner alltid nåd inför Gud och behagar honom alltid väl. Njut av den. Ty alla som är glada gör och tänker gott och föraktar sorgen.”
Min rädsla för att mista dem jag älskar mest är bedövande ibland. Jag vet att man borde vara tacksam för nuet och inte bekymra sig för det man inte kan rå på, men tanken på förlust blir ändå övermäktig ibland.
– Det är en rädsla som jag kan känna igen, och utan tro skulle det för mig vara ännu mer övermäktigt. När François Fénelon (1651–1715), en andlig författare som lästs av de ”stilla i landet” i både katolska, lutherska och anglikanska kyrkomiljöer, skriver om hur man ska bära förlusten av dem man älskar säger han: ”Försök skona din svaga hälsa under detta svåra prov, stilla ditt sinne inför Gud och frukta inte att söka tröst, även för din fantasi, genom umgänge med vänliga och fromma människor. Man bör inte alls blygas över att behandla sig själv som ett litet barn, när man känner behov därav.”
Diskussioner i dag, inte minst på sociala medier, spårar lätt ur och tonen blir obarmhärtig. Ju äldre jag blir, desto räddare blir jag. Rädd för att såra någon, rädd för andras ilska, rädd för att framstå som opåläst och korkad.
– Rädslan för andra människors tankar och reaktioner är ingen stadig grund att bygga sitt liv på. I rädslan att inte bli älskade är det också lätt hänt att vi gör oss själva till offer och glömmer de verkliga offren i vår värld. Ökenmodern Amma Sara sade en gång: ”Om jag bad att alla människor skulle vara nöjda med mig, då skulle jag vara som en botgörerska vid vars och ens dörr. Istället ska jag be om ett rent hjärta gentemot alla.” Det här mönstret ser vi också i Jesu liv. Så kan vi fatta mod, byta riktning och vinna frihet. Istället för rörelsen utifrån och in blir rörelsen inifrån och ut. Barmhärtighet blir att förlåta andra.
Ibland slås jag av en enorm känsla av meningslöshet, att allt är så tillfälligt och förgängligt. Den känslan får mig att se allt i svart. Hur ska jag stå ut med förgängligheten?
– Den galliske biskopen Hilarius av Poiters (315–367), möjligen den främste västerländske teologen före Augustinus, skriver i sitt teologiska livsverk om Treenigheten: ”Skulle Gud, som är odödlig, ha kunnat ge oss ett liv vars enda utsikt är döden? Skulle han ha kunnat ge oss en sådan längtan efter att leva om allting bara tog slut i dödens fasa? … Utan att mista sin gudomlighet har han gjort sig till Gud i vår kropp.”
– Hilarius upplevde alltså något liknande och det var bara evangeliet om Gud som blev människa och om kroppens uppståndelse som kunde försäkra honom om att han inte skulle bli till ”intet” och att han, Hilarius, var en oersättlig person, älskad och räddad till själ och kropp. Vårt ”minne av döden” måste alltså vara förbundet med honom som besegrade den: Jesus Kristus. Då vet vi både vad vi räddas från och vem vi räddas av.
Ibland jämför jag mig med andra och landar i en känsla av meningsfattigdom: allt har redan gjorts, sagts och skrivits av människor mycket klokare än jag. Vad har jag att bidra med?
– Det kan vara viktigare att tänka på hur man gör något än vad man ska göra. Fundera alltså inte först så mycket på vad du kan ha för uppgift utan istället på vem du vill bli eller vara. I Theologia Germanica heter det: ”Utan tvivel måste kärleken informeras av kunskapen. Men om kärleken inte beledsagar kunskapen, blir det ingenting bevänt med den senare.” På den vägen kan vi också minnas ordet ”jämför dig inte med andra, utan håll dig nära dem som lever väl”. Så får vi se vad som händer.
Jag vet att rutiner är viktiga, kanske en dygd i sig: alla vardagliga val som att röra på sig, äta sunt, ge plats för andlighet. På många sätt är jag beroende av dem, samtidigt kan jag avsky dem, och vilja fly till något gränslöst och oplanerat.
– Man kan betrakta de andliga övningarna som spaljéer. Poängen med en spaljé är inte att få vinrankorna att stå raka i snygga rader, det är att skapa utrymme för vinrankan att växa och bära frukt. Målet är ett ”gott vin”, och då behövs tid. Askesen, träningen, är personlig och den är god om den fördjupar gemenskapen med Kristus. I den kristna mystiken går vi från det gripbara till det ogripbara. I Theologia Germanica heter det att: ”Det finns folk i vår tid (1300-talet) som på eget bevåg i förtid överger yttre symboler, innan sanningen har fått ett tillräckligt djupt grepp om dem, så att de kan andligen överleva ett dylikt oberoende. Ja, därför att de på egen hand skär av banden till symbolerna som yttre tecken, får de svårt att någonsin nå sanningen. Vi bör alltid ställa framför oss Guds verk, hans budord, maningar och förmaningar och göra skillnad mellan dem och rent mänskliga verk, människobud och människomaningar. Minns att ingen kan bli andligen upplyst, förrän han har renats, luttrats och befriats.”
Det jag tycker är svårt i kristendomen är känslan av att jag aldrig kan göra gott nog, samtidigt är jag förlåten för det. Hur ska jag hitta en balans i strävan efter det goda och förnöjsamheten i att alltid vara älskad?
– Augustinus (354–430), västerlandets store kyrkofader, har skrivit att ”vår fullkomlighet består i att veta att vi inte är fullkomliga”. Här kan det vara klokt att inte fokusera så mycket på oss själva som på Kristus och vår förening med honom. Luther säger: ”Tron måste läras ut korrekt. Nämligen att du genom den är så förenad med Kristus att du och han är en enda person. Oseparerbara. Förevigt förenade. Och som uttalar orden: Jag är Kristus. Jag är denna syndare som är förenad med mig och jag i honom. För genom tron är vi förenade i en enda kropp. Därför säger Efesierbrevet: Vi är ju delarna som bildar hans kropp. Hans kött och hans ben.”
Hur ska jag tänka om mitt tvivel blir riktigt starkt?
– Ibland behöver man förlora den gamla friden för att vinna en ny och djupare frid. Mystikerna säger att mycket beror på hur vi tar emot denna ökenvandring eller denna natt om den kommer. Från Johannes av Korset (1542–1591) kommer begreppet ”själens dunkla natt”, men liknande undervisning finns också hos Johannes Tauler (ca 1300–1361) som också påverkade Luthers förståelse av Guds fördoldhet. Hos de här författarna kan man hitta vägledning kring hur känslotorkan kan bli en bro till större vila och enkelhet i bönen. Gud själv blir intressantare än tankarna om Gud. Upplevelsen av att man håller på att förlora Gud kan alltså visa sig vara början till en tro där Gud själv och inte det som Gud gör för oss är vår frid.
Vad har fått dig att alltid återvända till tron från tvivlet?
– Personligen har jag upplevt att jag har tvivlat mer på kyrkan än på Gud. Men å andra sidan hör de ihop. Om jag blir stressad över alla de problem jag ser med krympande organisation, samgångar, splittringar, liberalteologi och fundamentalism, brist på kunskap om den kristna trons grunder, inomkyrklig sekularisering och tendenser till att strategidokument och debatt blir viktigare än bön och lärjungaskap, så riskerar jag ju att glömma att det i slutändan är Kristus som bygger sin kyrka. Johannes Klimakos säger: ”Guds barmhärtighet har inga gränser, ingenting är större än den. Det är därför den som misströstar dödar sig själv.”
Jimmy Österbacka & kristen mystik
– Jimmy Österbacka har fördjupat sig i kristen mystik och arbetar med en doktorsavhandling i ämnet. Han medverkar också i en podd om kristen mystik och det inre livet: ”Den fördolda världen”, redaktör Carl Stattin.
– Han hänvisar gärna till den tyska mystika 1300-talsskriften Theologia Germanica, som Martin Luther gav ut för att legitimera Wittenberg-teologin: ”Denna bok har lett mig vidare till det första årtusendets odelade kristendom, där bedjare, ökeneremiter och kyrkofäder är mystagoger, som leder människor in i trons mysterier.”
– Mystik är en samlingsterm för erfarenheter av möten eller enhetsupplevelser med det absoluta, den yttersta verkligheten eller Gud.
– Kristen mystik är den mystik som förekommer inom kristendomen, och i sin kärna är den en strävan efter en direkt, personlig upplevelse med Gud.
– ”Många av dem som kallas mystiker hade samma trosbekännelse, predikade på samma helgdagar och över samma texter. De ger en särskild tyngd åt undervisningen om Guds hemlighetsfulla närvaro i människohjärtat. Som själasörjare ville de leda sina åhörare fram till en personlig erfarenhet av denna stora verklighet och därmed till ett förvandlat liv.” (Jimmy Österbacka)
